Josh Ritter: So Runs the World Away
JOSH RITTER
So Runs the World Away
Pytheas/Border
Betyg: 6
Alla dessa människor som lever sina liv någonstans i världen. Några få är ens vänner, ännu några till korsar ens väg, men de allra flesta ser man aldrig. Ändå är det förvånansvärt ofta som nervtrådar kopplas ihop och det visar sig att man visst känner till den och den och har hört talas om henne och honom.
Här kommer så en känslig, inte längre helt ung, man som köpte sin första gitarr när han hörde Dylans »Girl From the North Country« och skriver låtar därefter. Han har tydligtvis spelat in sitt sjätte album och det är långa episka låtar som har som främsta uppgift att framställa Josh Ritter som en storyteller av rang.
En heter »Another New World« och handlar om en världsomseglare och upptäcktsresande, en annan heter »The Curse« och berättar om pyramider och en tusenårig kärlek. Det låter intressant. Och det kittlar lite grand, när man läser texterna i bookleten. Men musiken gör ingenting – absolut ingenting – för att förhöja känslan. Här finns inte mycket till samspel mellan lyrik och toner.
Det låter alltför enahanda americana. Inte dåligt, inte alls. Men låtarna far förbi. Sätter sig sällan tillräckligt länge på samma ställe för att hinna göra avtryck.
Jag har aldrig lyssnat på Josh Ritter. Jag känner hans namn, men det gör jag ju med många. »So Runs the World Away« kommer inte att göra mig till fan. Men det visar sig – när jag läser lite mer om honom – att han är gift med amerikanska sångerskan Dawn Landes. Hennes näst senaste platta, utmärkta »Fireproof«, fick jag i födelsedagspresent av en nära vän som sedan hastigt gick bort.
Nå, så kopplades jag och Josh Ritter ihop ändå. Det ska jag inte glömma.
Nästa vår debuterar den Idaho-bördige sångaren som romanförfattare. Kanske ska hans historieberättande passa bättre som prosa än som sånglyrik. Jag tror det.
TONY ERNST
2010-05-04