The National: High Violet
THE NATIONAL
High Violet
4AD/Playground
Betyg: 8
The National: ett av Amerikas allra skarpaste och mest intressanta band. De laddar sin tidslinje med nervig pop fylld av dunkla underströmmar.
»High Violet« är ättling i rakt nedstigande led till deras fyra tidigare album, släktdragen syns och hörs tydligt. Låtarna är strängt taget inga mästerverk och de låter lika intill oigenkännlighet hela bunten. Till en början. Sedan växer de. Blir svåra att leva utan, du klänger dig fast, vill aldrig släppa taget.
Bandets absolut största signum, bredvid den aviga melodikänslan och de inkännande texterna, är sångaren Matt Berningers skönt suggestiva baryton. Det är något med det där lite lägre registret som gör att man lyssnar aningen mer uppmärksamt.
Berningers mörka röst sjunger de komprimerade och ödesmättade novellerna med stort allvar, och det blir till något annat än bara banal rocklyrik. Bandet låter som om de står i lobbyn till ett billigt hotell på Lower East Side. De är på väg, packade och klara, men har inte alltför bråttom. Det är avslappnat, utan att vara tillbakalutat. Det är som en kärlek du vet att du kommer att förlora, njut medan tid är, snart gryr en ny dag.
The National erinrar om ett klassiskt amerikanskt rockband – tänk The Band, The Hold Steady eller My Morning Jacket – som någon skruvat ner volymen på. Luta dig närmre för att lyssna, du kommer att höra en mörk samling sånger som drar dig in i deras värld.
Det är på det stora hela ganska svårkategoriserad musik, det här. Någon sorts mörk kammarpop? Rastlös country? Orkestrerad postrock? Jag vet inte, jag vill kanske inte veta.
The National har inte riktigt någon like i Amerika. De står och stampar i spiltan till ett alldeles eget universum. Deras märkliga musikalitet slår an en säregen ton.
TONY ERNST
2010-05-11
