Karen Elson: The Ghost Who Walks
KAREN ELSON
The Ghost Who Walks
XL/Playground
Betyg: 6
Bibeln talar om välsignelsen som motmedel till förbannelsen. Men om ens välsignelse är till förväxling lik en förbannelse, vad tar man sig egentligen till då?
Karen Elson har nog fått anledning att tänka en del på det här på sistone.
Hennes CV har allt som krävs för att dra uppmärksamhet till sig, samtidigt som detsamma är just det som gör folk skeptiska till henne.
Förutom att denna albumdebutant är firad fotomodell heter hennes make – och producent – Jack White. Det betyder att den bleka (yep, därav albumtiteln) brittiskan har en del förutfattade meningar att tampas med från allra första början.
Förutfattade meningar som hon delvis, men inte helt, lyckas övervinna.
Det som allra främst ligger »The Ghost Who Walks« i fatet är Whites produktion. Fantasifull, om man vill vara snäll. Ohyggligt överlastad, om man ska vara ärlig. Vartenda vintage-instrument som står att finna i White Stripes-halvans samling måste prompt användas för att ge frugans noirfolk en genuin inramning av gothmystik, varenda antik ljudlåda dammas av och får brumma på högvarv. Likt en Broadway-uppsättning på temat mördarballader blir det för mycket lekstuga och uppvisning. Samt påfallande lite lyhördhet för de naturligt spöklika kvaliteter som finns i såväl låtmaterial som Elsons svala, inte särskilt djupa men aldrig ointressanta röst.
För att man ska kunna bedöma Karen Elsons verkliga kapacitet krävs det sannolikt att hon själv först ser till att ta kommandot över sitt eget uttryck. Ska man överdriva bara lite vore det rentav en välsignelse.
PIERRE HELLQVIST
2010-06-01
