Oskar Linnros: Vilja bli
OSKAR LINNROS
Vilja bli
Universal
Betyg: 6
Varje släppt platta är en egen entitet som borde recenseras helt fristående från all påverkan utifrån. Så borde det vara. Men så är det aldrig. Den digitala världen har möjligtvis tagit bort en del av referensmaterialet – skivomslag, medföljande biografi, etc – men ingen recensent står helt fri.
Jag tänker på det i samband med anmälan av Oskar Linnros solodebut. Det är antagligen så att om jag ingenting vetat om denne man hade det slutgiltiga betyget hamnat ett eller ett par snäpp högre upp.
Nu sitter jag innan första genomlyssning med huvudet fullt av förväntan Oskar ska leva upp till. Från gästraderna på Afasi & Filthys »1990 nånting« där han var »en kort tjockis som lekte med barkbåtar/mitt liv har varit som hämtat ur Peter LeMarc-låtar«, via Snooks fantastiska förstaplatta och jobbet med Veronica Maggios stilrena album »Och vinnaren är…« till låtskrivandet åt Maskinens klassiker »Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)«.
Och all denna förväntan klarar inte »Vilja bli« av att leva upp till, sorry.
Genren här är elektronisk pop av bästa märke. Det har programmerats med varsam hand. Ett suddigt foto på Mauro Scocco hänger inom ram på en av studions väggar. Textmässigt skriver Oskar Linnros dagboksblad om hur det är att komma från förorten och hur det känns när tjejen går sin väg. Alltihop sammantaget är det en känslosam historia.
Den stora invändningen ligger i omfånget. Om Oskar hade valt ut fyra av låtarna och släppt en EP hade vi haft en modern klassiker i samma attityd och anda som, säg, Phonetiks gamla »Sound of Speech EP«. Nu är de elva spåren hemskt spretiga. Tre är knappt minutkorta snuttar, en är en instrumental jazzballad, åtminstone två–tre till är alltför svaga för att komma från Oskars hjärna.
Resterande fyra–fem låtar är genialiska popkonstverk. Men det kan man näppeligen bygga ett debutalbum på.
För det ska sägas, så att det inte missförstås: i sina bästa stunder – i den skira och bedårande sorgeromantiska »Annie Hall« och i den nästan outhärdligt kärlekskranka »Från och med du« – är det här musik som rör vid hjärtats allra finmaskigaste känslosträngar.
Det händer bara lite för sällan för att man ska vara riktigt nöjd. Och det är inte riktigt av samma fullskaliga kaliber som man ställt in sig på innan lyssningen. Eller för att citera Oskar i en av låtarna från plattan: »Mitt namn är mycket/och jag vill ha mer.« Men jag har gott hopp om den här tjugosexåringen. Hela världen ligger öppen, redo att erövras. Tids nog.
TONY ERNST
2010-06-08