Drake: Thank Me Later
DRAKE
Thank Me Later
Young Money/Universal Motown/Universal
Betyg: 6
Det har gått lite över ett år sedan Drake släppte sitt fantastiska mixtape »So Far Gone«, som förutom att innehålla jättehiten »Best I’ve Ever Had« gjorde honom till föremål för en hype av det mer gränslösa slaget. Det dröjde inte länge tills han signades till Lil Waynes Young Money och i samma veva utsågs till hiphopens – eller var det kanske r’n’b:ns? – framtid, flera gånger om. En sådan hype är oavsett hur motiverad den må vara tung att bära för vem som helst, även för någon med så mycket charm och begåvning som Drizzy Drake.
Det kanske är en cynisk slutsats, men med tanke på hur jag och alla andra med mig fullkomligt frossade loss i att hylla Drake till skyarna kommer det inte som någon större överraskning att hans bolagsdebut inte blir till mycket mer än en ljummen besvikelse med bortslösat potential mellan raderna. Visst är man dum som alltid hoppas på mer, men visst vore man så oerhört mycket dummare om man inte vågade hoppas?
»Thank Me Later« är en besvikelse framför allt eftersom det är ett album som inte känns som ett album, utan som en samling låtar som trots det sammanhållande i Drakes gnälliga stämma och den oftast knapriga ljudbilden saknar en tydlig inbördes relation. Och i en sådan brist på sammanhang faller låtarnas unika kvaliteter bort, deras individuella styrkor – både de jag vet finns där och de jag hoppas kunna hitta – mattas av på grund av avsaknaden av helhetsgrepp. Till och med starka låtar som första singeln »Over«, som med sin orkestrala pampighet fullkomligt dominerat min mp3-spelare under våren, försvinner bort i albumets större och mycket vagare sammanhang.
Jag som alltid har gillat Drakes sånginsatser bättre än hans rap är också besviken över hur hans allvarligt talat undermåliga rap tillåts dominera över hans fantastiska sång. Gnälligheten är stundtals nästintill outhärdlig. I en av albumets bästa låtar, The-Dream-producerade »Shut It Down« är det som att få kylbalsam på en solskadad hud när The-Dream äntligen går in och tar över från Drakes knorrande.
Men om man bortser från mitt eget gnällande och knorrande, visst finns det på »Thank Me Later« höjdpunkter som om det inte vore för »So Far Gone«-bakruset nog vore fullt tillräckliga för att hålla kvar Drake högt där uppe på den piedestal där jag placerat honom. Inte minst den Kanye-producerade godbiten »Find Your Love«, som med sin perfekta kombination av ljudet av spräckta PC-högtalare och afrikanska rytmer lyckas vara både retro och häftigt modern samtidigt. Med det sagt tror jag egentligen inte att vi behöver vara oroliga. Drake är här för att stanna, och förr eller senare kommer han nog att leva upp till våra förväntningar igen.
ISABEL NELLDE
2010-06-15
