Eminem: Recovery




EMINEM

Recovery

Aftermath/Interscope/Shady/Universal

Betyg: 4

 

Adam Sandler-hiphop är ett epitet som funkar ganska bra för att beskriva den grabbiga och sentimentala musik som Eminem tycks ha landat i. Den som hänger som en stor varningsskylt i baren i rutig skjorta och med lagom blank Sankt Bernhards-blick. Den har sällan låtit så svulstig, riffdriven och vocoderkryddad som på detroitrapparens sjunde album. Producenterna, för övrigt en skara som spretar från Just Blaze till D12:s Denaun Porter, måste ha haft en fratboyfest för ögonen i studion. Den bombastiska singeln »Not Afraid« som väl knappast undgått någon är garanterat en hit i många pojkrum världen över.

Eminem har beskrivit »Recovery« som sitt mest känslodrivna album på länge, tyvärr verkar känslosamt fortfarande vara jämställt med ett underdoggnäll som rimmar illa med Eminems nutida stjärnstatus och erkända talang. Nu låter det mest bittert, USA:s stora vita hiphophopp har gått från klädsamt förbannad nyupptäckt talang till trött hemmapappa som närmar sig sin fyrtioårsdag. Det ger onekligen ett rätt schizofrent intryck när självsäkra kompositioner garneras med texter av en man som aldrig tycks kunna komma över sig själv. Eminem är till och med nära att sänka den enda behållningen med albumet, Lil Wayne-samarbetet »No Love« – som för övrigt bygger på den intressant samplade Haddaway-plågan »What is Love«. Svaret för Eminem är givetvis »inget som förunnas mig«, och det ständigt i samma olidliga tonläge.

Kanske har han slutligen blivit uppäten av sin roll som frontfigur för det dysfunktionella, vita Amerika. Identifikationsfaktorn bland fansen har varit en erkänt tung börda som exempelvis hans exekutive producent Dr. Dre sluppit bära trots en karriär som varit minst lika framgångsrik. »Recovery« är ett album som är lika omöjligt att ta till sig som det faktum att det här är samma artist som spelade in »Any Man« tillsammans med Da Beatminerz för tio år sen. Det är en gåta varför en sådan talang väljer att slänga bort sig själv på ett så tråkigt album.

JENNY SÖRBY

2010-06-22