CEO: White Magic
CEO
White Magic
Sincerely Yours/Border
Betyg: 4
Är det något jag verkligen avundas och önskar att jag själv och mitt kvinnosläkte med mig vore bättre på så är det att ta sig själv på allvar. Ni vet, en typ av brådmoget allvar inför den man är, det man gör, det man känner och tycker som i sig själv är så stort att det är tillräckligt för att vara existensberättigande. När man ställer sig själv bortom allt tvivel och behandlar det egna ämnet tillräckligt sakralt för att det ska bli intressant.
Genom att ta sig och det man har att berätta på allvar tvingar man ofta andra att göra samma sak. Det är svårt att avfärda någon som inte tvivlar på sin rätt. Och det är nog den största lyxen som jag kan tänka mig. Serverad utan en lång uppförsbacke till brickan bara till folk i de mest förfördelade positioner; män, pojkmän, medelklassen, amerikaner och före detta kolonisatörer.
Att CEO eller Eric Berglund är bra på att ta sig själv på allvar kommer knappast som någon överraskning för någon. Hans och Henning Fürsts The Tough Alliance handlade ju i grund och botten om att inta en otydlig position och sedan övertyga massorna av identifikationssuktande tonårspojkar om att den positionen behövdes och var viktig. Att kriga utifrån oklara horisonter mot fiender ingen annan än den egna gruppen skulle vara beredd att erkänna som fiender.
Vilket, så klart, är en beundransvärd och behövd roll att spela.
Passion och mysticism behövs, och man ska aldrig underskatta de som lyckas få livet att verka större än sig självt. Det är bara skrämmande när passionen verkar rinna ur samma typ av svartvita positionerande som, säg, George Bushs utrikespolitiska infantilism.
På sätt och vis vore det kanske önskvärt om man kunde skriva en text där CEO fick stå helt oberoende av TTA. Men det är lika svårt att skilja soloprojektet från gruppen som det är omöjligt att hos TTA skilja männen från musiken, positionerna från tonerna eller estetiken från manligheten. På andra sätt är det inte alls önskvärt, eftersom positionerna och framför allt musiken är så snarlika varandra.
De som älskat TTA och deras verklighetsbeskrivning kommer garanterat att älska CEO också. Sångrösten på gränsen till göteborgskt sammanbrott är – trots att Berglund i intervju med Pitchfork beskrivit den själsliga resa han företagit sig i termer som mest liknar beskrivningen av en förlossning – densamma. Den kollageliknande, sfäriska ljudbilden med pop- och acidhousedriv i grunden är också likartad. Då och då glimrar det till av stråkar och Saint Etienne-pianoackord och i »No Mercy« samplas ljudet av en kniv om och om igen. Man skulle kunna vara elak och kalla det livsstilsmusik, eller snäll och kalla det en effektiv ljudiscensättning av en själslig resa mot någonting ljusare än självdestruktivitet.
Man väljer själv om det är snäll eller elak man vill vara, om man vill spela i med- eller motståndarlaget, och om man tycker att allvaret med vilket CEO angriper sitt eget ämne är motiverat och motiverande eller inte.
Jag vet bara att oavsett hur mycket jag avundas och beundrar allvarsamheten är det trist hur den så ofta sammanfaller med humorlöshet och brist på självdistans. Eller hur ska man annars förklara den fullkomligt oironiska covern på sommaravslutningsklassikern »Den blomstertid nu kommer« som får avsluta »White Magic«?
ISABEL NELLDE
2010-06-29