Kent: En plats i solen

KENT

En plats i solen

RCA/Sony

Betyg: 7

»Hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser«, sjunger Joakim Berg i »Skisser för sommaren« på »En plats i solen«, Kents nionde album sedan debuten för femton år sedan. Det är en symptomatisk textrad för ett band som under snart två decennier befunnit sig i ett envist tvåfrontskrig med såväl sin publik som sina kritiker.

Det spelar ingen roll hur många album de sålt, hur många grammisstatyetter de vunnit eller hur många gånger de sålt ut Stockholm Stadion. För medlemmarna i Kent är och förblir Kent ett förbisett fenomen i marginalen. Aldrig bäst i klassen. Ständigt i underläge. Det är också denna till synes världsfrånvända brist på självinsikt som gör att de förblivit aktuella som rockband, trots att de enligt alla gängse spelregler borde spelat ut sin roll redan för tio år sedan. Deras musik är sprungen ur en självvald isolering som gång på gång tvingar dem att överträffa sig själva. »Jag loopar samma takt«, sjunger Joakim Berg i »Gamla Ullevi«, den första singeln från »En plats i solen«. »Men det finns något där som bara måste bli sagt«. Rollen som Sveriges största rockband förpliktigar. Den som har tillgång till en megafon har ett ansvar också att säga någonting. Fortfarande. Så länge hjärtat slår.

Någonstans tror jag att det är därför Kent fortsätter att övertyga också de av oss som inte kan relatera till deras musikaliska begreppsvärld. I likhet med Radiohead, det enda band utanför Sveriges gränser de tål att jämföras med, använder de sin privilegierade plattform till att utmana sig själva och sina lyssnare.

»En plats i solen« är inte lika angeläget som »Röd« , deras indignerade uppgörelse med det nya Sverige från i fjol, men inte sedan »Vapen och ammunition« har ett nytt album med Kent rymt lika många potentiella singelspår. Att öppna sitt nionde album med tre av de största nummer man skrivit borde vara omöjligt, ändå är det just vad Kent gör med »Glasäpplen«, »Ismael« och »Skisser för sommaren«.

NIKLAS ELMÉR

2010-06-29