Isobel Campbell & Mark Lanegan: Hawk

ISOBEL CAMPBELL & MARK LANEGAN
Hawk

V2/Cooperative/Bonnier Amigo

Betyg: 5

Att gilla någon eller något i teorin är verkligen inte samma sak som att även göra det i the real world, där saker och ting och situationer ställs på sin spets – där man måste prioritera det som tar en genom dagen. Inte minst viktigt nu för tiden, när det släpps fler skivor än vad det finns skivköpare och allt fler musiklyssnare inser att man bara har tid för det som är genuint fantastiskt.

Det är lite kul att Isobel Campbell och Mark Lanegan – nu framme vid sitt tredje gemensamma album – blev ett radarpar. I min värld är nämligen båda två praktexempel på artister som kan kännas tilltalande i teorin men sedan högst sällan visar sig vara det i the real world.

Forna Belle & Sebastian-medlemmen Isobel Campbell har omvittnat god smak och en någorlunda klar vision, utan att än så länge hitta fram till något särskilt eget. Mark Lanegan, som hörts rossla i såväl Screaming Trees som i Queens Of The Stone Age, utgör nästan en karikatyr på den plågade rockdemonen med dyster uppsyn och grovkorniga stämband från fel sida av undergången. Missförstå mig rätt, på sätt och vis är han en grym sångare som bara genom att öppna munnen kan förmedla en obehaglig känsla. Men, det är i princip det enda han gör. Allting blir lättläst i överkant, särskilt som Lanegan i detta projekt är så tydligt castad som »Odjuret« i den föreställning där motspelaren går under benämningen »Skönheten«.

»Hawk« är en snygg men själlös och allt annat än fantastisk avkomma till den i indierockkretsar så högaktade Lee Hazlewood & Nancy Sinatra-traditionen. Inte ens ett par Townes Van Zandt-covers kan ändra på den saken. Skivan torde ha ringa chanser att kunna betyda något för någon i the real world.

PIERRE HELLQVIST

2010-08-17