Los Lobos: Tin Can Trust
LOS LOBOS
Tin Can Trust
Proper/Rootsy/Bonnier Amigo
Betyg: 6
»Just making music
keep my feet on the ground«
Varje ny Los Lobos-skiva fyller lyssnaren med hopp. Visar att det finns en fortsättning, ett sätt att klara av det här, en väg ut. Sätter färg till en alltmer svartvit värld. Men det handlar inte om någon hejdlös positivism. Man ryggar aldrig för sprickorna, sorgen, utsattheten. Man tar sig an allt det där, ger det ett ansikte, en mening.
Från det utgör »Tin Can Trust« inget undantag. Bandets trettonde, eller fjortonde (beroende på hur man räknar), album fångar den långlivade LA-kvintettens vidunderliga vidd väldigt väl. Här finns ett par bålrullare på spanska från Cesar Rosas, stämningsfulla nattstrykare med patenterat innerlig sång av David Hidalgo, bildstarka gatuscener, egendomliga ljudbyggen och flummiga bluesexcesser som nog bäst förkroppsligas av Grateful Dead-covern »West L.A. Fadeaway«.
Att skivan är stabilitet på en pinne är nu inte bara en tillgång. Man kan sakna de senaste decenniernas påträngande vilja att bryta sig ut ur mallen, man kan bli aningen seg i skallen av lite för många och långa gitarrjam och nog är det så att låtmaterialet hör till Los Lobos-katalogens mest anonyma. Skivan lär inte vara en besvikelse för någon vän av bandet, »Tin Can Trust« känns främst som en bekräftelse på att gruppen alltjämt kan allt det de förväntas kunna.
PIERRE HELLQVIST
2010-08-17
