Jamaica: No Problem
JAMAICA
No Problem
V2/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 6
Finns det en fransk touch? Någon röd musikalisk tråd som knyter ihop slingriga banor mellan Daft Punk och Justice, Ed Banger och Kitsuné, Mr Oizo och Laurent Garnier, Phoenix och Air, Dimitri From Paris och Sebastien Tellier?
Jo, det gör ju det. Den kan vara mer eller mindre påtaglig, övertydlig som i sistnämndas utmanande och sublima kitsch eller subtil som i Phoenix intill självförintelse smidiga gitarrpop. Men den finns tveklöst där, och jag tror att det handlar om distans. Ett resultat av att i så många år ha stått lite vid sidan av, språkligt, musikaliskt, kulturellt. En traditionell känsla av nedärvd överlägsenhet (Frankrike har ju både politiskt och kulturhistoriskt ansett sig självt vara universums självklara mittpunkt) som förbytts i tafatt underdånighet (usla karbonkopior av allt anglosaxiskt) som med dagens franska generation övergått i genuin upptäckarglädje och fritänk. Eller bara befriande respektlöshet. Ja, lite som Sverige alltså.
En lång tankeväg till en enkel skivrecension, men det går inte komma runt hur typiskt franska Jamaica låter, så urbota franska just genom att inte låta det minsta »franska«. I stället plockar de färgklickar ur brittisk och amerikansk pophistoria och klatschar ut dem lite sådär utstuderat nonchalant mot en vägg.
Bara namnet, »Jamaica«. Det finns absolut ingen som helst musikalisk koppling dit. Här är det bara ett snyggt och coolt ord.
Albumet då? Duons fullängdsdebut. Elva korta, snitsiga och explosivt snärtiga poplåtar. Inga synthar, mycket gitarrer à la Daft Punks »Discovery«-era. Ibland låter de som en garagebandversion av Justice. Ibland som ett hårdare Phoenix. På »Secrets« vidrör de funken i Rolling Stones »Sympathy for the Devil«, medan riffet i »Jericho« förstås är snattat direkt ur »Sweet Jane«. Men också Billy Idol, The Police, Ramones, Prince och AC/DC passerar revy – inget är opassande att inspireras eller låna av.
Att det hela ändå kommer ut som ett högst sammanhängande album är förstås en bedrift i sig. Faktum är att låtarna närmast kräver sitt sammanhang för att fungera. Ställda ensamma känns de ofta lättviktiga och anonyma. Ställda på tät rad, knappt utan ens ett andningsrum mellan de korta spåren, blir det en begriplig och energisk kavalkad.
»Short and Entertaining«, som skivans kanske bästa låt heter. För stunden, kan väl tilläggas som en lite besk slutkläm. För om ett år är Jamaica gissningsvis helt bortglömda.
PATRIK LINDGREN
2010-08-24
