Dylan LeBlanc: Paupers Field
DYLAN LEBLANC
Paupers Field
Rough Trade/Border
Betyg: 8
Är beredd att stänga av innan jag har börjat lyssna. Tro mig, efter några år i den här branschen blir man sådan; misstänksam, paranoid, skeptisk.
Här har vi alltså nittonåringen som ser ut som en ännu oförstörd Evan Dando och sjunger som en fortfarande engagerad Ryan Adams. Dylan LeBlanc växte upp kring Muscle Shoals-kufar som Spooner Oldham, gillar att supa sig full, fibblade ett tag lite för ingående med droger och får nu, förstås, Emmylou Harris att gästa på det som är debutalbumet.
Lika upplagt som det är för hyllningar är det för misstankar. Detta ser trots allt lite för bra ut. Här borde åtminstone ett par taniga hundben ligga begravda.
Men.
I några års tid har man rent generellt undrat varför unga kvinnor och män vill bli artister över huvud taget. Några pengar att tala om finns det inte kvar att hämta, knappast någon glamour heller. Det är inte längre något märkvärdigt att vara skivartist eftersom även grannen, moster och sopgubben vid det här laget gett ut egna plattor. Drivkraften har blivit alltmer osynlig, åtminstone om man förbiser somligas grundläggande behov av att få uttrycka sig i text och toner.
De som nu ändå väljer att gå hela vägen och dessutom gör det med både begåvning och en genomtänkt vision förtjänar mer aktning och uppmuntran än någonsin. För herrejesus vad vi behöver påminnas om musikens kraft, storhet och helande mystik. Vi behöver allt det där lika mycket som vi i vardagen trånar efter värme, omtanke och förståelse. Musik tröstar, utmanar och stimulerar oss långt mer än allt det andra populärkulturella och nätsociala tramset. Musik tvingar oss att fylla i luckorna på egen hand, den gör jobbet men lämnar reaktionen upp till lyssnaren, den vore ingenting – förutom möjligen självhjälp för upphovsmakaren – utan samspelet.
Och det är lite där Dylan LeBlanc kommer in i bilden. Även om den fagre Södern-hunken skulle må bra av att frigöra sig från såväl influenser som vissa självömkande valpsjukdomar är det svårt att inte bli glad och gripen av »Paupers Field«. Han har rösten, han har låtarna, han har ett sound och bildspråk som han håller fast vid från början till slut. Mest befriande av allt är att han inte visar det minsta tecken på stress. Totalt trygg i sitt ursprung, i sin musikaliska hemvist, i sin ungdom. Dylan LeBlanc tycks ha blykoll på att allt han kan göra framöver är att fortsätta växa. Det finns absolut inget på hans debut som talar för motsatsen.
Det är ju så, innan man blir så gammal att man börjar bygga slott av minnen bara för att ha någonstans att ta vägen är man en ung individ som brinner av iver att leva ett liv som senare ska bli värt att komma ihåg. Man kanske dejtar eller dricker, skriver dikter eller spelar gitarr, åker ut i världen eller stannar på sitt rum. Kanske gör man alltsammans, huller om buller, pusselbitar i en självmytologi som ingen annan rimligen bryr sig om men som ändå är viktigast i världen för den som är mitt uppe i det.
Man ska aldrig glömma det. I Dylan LeBlancs sällskap är risken rätt liten.
PIERRE HELLQVIST
2010-08-23