Robyn: Body Talk pt 2
ROBYN
Body Talk pt 2
Konichiwa/EMI
Betyg: 5
Berättelsen om Robyn som den skrivs i dag är – precis som alla andra berättelser som ständigt skrivs med samma ord och samma stagnerade teman oavsett författare – bland det tråkigaste jag vet.
Inte bara för att det gör musikjournalistiken till ett förutsägbart hyllningsjippo, utan också för att man i allt sitt tjat om integritet, coolhet och självständighet glömmer bort att över huvud taget titta på vad som faktiskt är intressant i de slutsatser man kommer fram till och stannar till framför, det vill säga varför man hamnar där man hamnar. Och varför slutstation integritet är samma sak som något bra och härligt snarare än något blodfattigt och distanserat?
Nu är det här inte en diskussion om musikjournalistikens brister – i alla fall inte i huvudsak – utan en text om »Body Talk pt 2«, den andra i Robyns planerade trilogi av långa EP-skivor att ges ut under kort tid. Den första kom så sent som i juni och innehöll som vi alla vet småcharmiga hiten »Dancing on My Own« plus ett gäng spår som trots att de i mina öron var långt ifrån så spännande som de på annat håll togs emot som var rätt trevliga. Om inte annat för att de visade att Robyn trots mina tvivel hade kvar åtminstone ett mått av den innovativa lust hon annars behäftas med lite per automatik. Del två är däremot inte lika hoppingivande.
Att veta varför något känns modernt är svårt, men att känna att något faktiskt inte är det är lättare. Den där nerven, det där svaga surret av stimulerande osäkerhet och lockande innovation som gör att något händer i kroppen på den som lyssnar är lätt att känna igen men ännu lättare att upptäcka när den inte finns där. Och vad min kropp anbelangar finns den inte hos Robyn, och har heller inte gjort det sedan 2005.
Det hon ägnar sig åt nu är mer som ett förvaltande av något som redan pissat in sitt revir och som sedan dess sitter säkert på sin plats i den popkulturella hierarkin än ett verkligt nyskapande.
På ett av skivans spår sjunger Robyn »We dance to the beat of raw talent wasted« – och tja jo, visst känns det lite så.
ISABEL NELLDE
2010-09-07
