Junip: Fields

JUNIP

Fields

City Slang/Cooperative/Cosmos

Betyg: 7

Klädkammaren är en port till det förflutna. Där finns alla vinylskivor. Jag letar i någon minut innan jag hittar det eftersökta föremålet. En röd fyraspårs-EP på skivbolaget Kakafoni: »Straight Lines« med Junip.

Första gången jag såg dem var på en punkklubb i en föreningslokal på Första Långgatan i Göteborg. Var det 1999? EP:n släpptes 2000. Minnet sviktar. Nåja, det är många år sedan och sedan dess har José González solokarriär hamnat i centrum.

Huruvida Junip har varit splittrade eller bara tagit en lång paus verkar medlemmarna inte själva riktigt vara överens om. Hur som helst är det ett ovanligt drag av en framgångsrik musiker att återvända till ursprungsbandet efter så många år. På ett plan – åtminstone i internationellt hänseende – att börja om från början.

Junip, som förutom González består av Elias Araya (trummor) och Tobias Winterkorn (orgel, moog), har ett eget sound. Och då tänker jag framför allt på kontrasten mellan sångarens kristallklara röst och de bubblande, ibland motoriskt pumpande låtarna, där Winterkorns keyboards har en framträdande roll. Det är inte lika direkt som på González soloskivor, men de olika beståndsdelarna smälter samman. Musiken är både mjuk och kantig.

Trots att de skiljer sig i tempo och uttryck går skivans elva spår in i varandra. Det som saknas är låtar som trycker på ömma punkter och kanske är Junip alltför tydliga i sitt sound. Musiken är perfekt sorterad. Inga skönhetsfläckar. Som en millimeterklippt häck. Men det finns ett distinkt driv framåt, både när Junip gör akustiska låtar och bejakar sina postrockrötter.

PM JÖNSSON

2010-09-14