Robert Plant: Band of Joy
ROBERT PLANT
Band of Joy
Rounder/Universal
Betyg: 6
Det blev ingen återförening.
Då menar jag alltså inte en comeback för Led Zeppelin. Allt sedan gruppens engångsgig i december 2007 har omvärlden saliverat över en framtida turné för rockkolossen, men om man läst intervjuer med herrarna Robert Plant och Jimmy Page har en sådan aldrig känts riktigt aktuell.
Nej, jag pratar om att det inte blev en återförening mellan Plant och Alison Krauss.
Paret försökte ändå. Gick in i studio i fyra dagar för att få till en uppföljare till väldigt framgångsrika »Raising Sand«, men magin ville aldrig infinna sig. Lika bra att gå vidare, tyckte båda. Kanske blir det något längre fram.
I stället kommer Plant nu med en platta som trots allt känns lite som en »Raising Sand« del två, minus Krauss. För »Band of Joy« är ytterligare en platta där Plant tolkar andras låtar genom hans egna filter. En väldigt disparat blandning låtar, bör tilläggas. Eller vad sägs om spår av Richard & Linda Thompson, Los Lobos och Low på samma skiva?
»Band of Joy« är döpt efter Plants första grupp i Birmingham i slutet av sextiotalet. Sångaren verkar också ute efter att gå tillbaka till något som kanske gått förlorat genom åren i musikens tjänst. Något primitivt och pulserande som ryms innanför ödesmättade ackord. På det här albumet lyckas han delvis komma åt den där känslan. Som i traditionella hymnen »Satan, Your Kingdom Must Come Down« och i Los Lobos »Angel Dance«. Båda med banjospel, en stor rymd i utförandet samt en elgitarr med mycket delay.
Att ljudbilden påminner en del om »Raising Sand« kan delvis förklaras med att Buddy Miller spelade gitarr på föregångaren och nu producerar. Lite av Krauss roll tar Patty Griffin på sång. Men nya skivan når aldrig upp till samma intensitet som samarbetet med Krauss. Här finns dessutom några felsteg som föregångaren saknade. Att Plant tar med två låtar från Lows finfina »The Great Destroyer« är förstås lika överraskande som roligt för alla oss Low-förespråkare. Tyvärr får han inte ut något eget ur »Monkey« och »Silver Rider«. Detsamma gäller Townes Van Zandts mörka »Harm’s Swift Way«. Det är som att Plant och Miller aldrig sätter ner foten ordentligt. Mycket blir folkrock som helst skulle vilja hamna i händerna på Daniel Lanois men inte vågar ringa producenten.
Förutom Low-låtarna är det mest oväntade låtvalet här annars »The Only Sound That Matters« av Milton Mapes. En synnerligen välförtjänt hyllning till ett Texas-band som är värt din uppmärksamhet. Börja gärna med »Westernaire« från 2003, där originalet återfinns. Americana med svarta kanter som känns på riktigt.
ANDERS DAHLBOM
2010-09-14