Shelby Lynne: Tears, Lies, and Alibis

SHELBY LYNNE

Tears, Lies, and Alibis

Everso/Playground

Betyg: 8

Att befinna sig allt längre från hetluften och allt längre ut i periferin har gjort Shelby Lynne gott. Det har inte uteslutande skett av egen vilja men undan för undan har hon anpassat sig och gradvis blivit bättre på att vända utvecklingen till en fördel. Förra albumet, den på pappret våghalsiga Dusty Springfield-hyllningen »Just a Little Lovin’«, blev rentav en lite överraskande framgång och karriärboost. Helt välförtjänt så.

Numera kontrollerar Lynne i princip allt vid tillkomsten av sina skivor. Den Alabama-uppvuxna fyrtioettåringen ger ut »Tears, Lies, and Alibis« på eget bolag, producerar själv och alla låtar är hennes. Vid det här laget vet hon utan och innan hur hennes begåvning bäst ska tillvaratas.

Även om Shelby Lynne sällan har varit country i vidare traditionell mening är det som hon sysslar med på sitt elfte album närmast att likna vid avskalad blue eyed soul. Bara essensen är kvar, det som skakar om tillvaron, som håller oss vid liv. Flera låtar är mer demos än »färdiga« inspelningar; råa, in på skinnet, det finns inget alls emellan artist och publik, vi har hennes andedräkt i nacken. Och som hon vågar lita på sin röst; dess lugn, erfarenheter, förstånd, sprickor och mänsklighet. Ta »Like a Fool«, bara mästare i arbete kan sjunga med sådan utsatthet. Man vågar knappt lyssna. Men kan, förstås, inte låta bli.

PIERRE HELLQVIST

2010-09-28