Fatboy: Overdrive

FATBOY

Overdrive

Family Tree/Sony

Betyg: 8

Det allra bästa med Fatboy är att det finns så mycket i bandet som ännu är oförlöst. De skulle, vad det verkar, lätt kunna ta ut svängarna betydligt mer än vad de nu gör.

På sitt tredje album håller gruppen fast vid sin vinnande formel av förebådande rockabillysväng parat med ett östeuropeiskt sorts vemod. De gör det dessutom alltmer stilsäkert. Stora svarta moln av oro, för att inte säga hot, hänger över alla skeenden. I sextettens händer blir musiken aldrig ännu en i raden av nedärvda fiftiesposer, därtill har låtarna alldeles för mycket sorg, elegans och atmosfär. Mest tydligt när tempot dras ner. Den ödesmättade, melodramatiska stilistiken i »Last Train Home«, »Time’s Running Out«, »Memories of Us« och »Used Heart« rör sig någonstans mellan själsfränderna Weeping Willows brustna hjärtan och Aki Kaurismäkis positivistiska svartsyn – eller kanske ännu mer musiken av, säg, Annikki Tähti eller Antero Jakoila som den finske regissören ibland tonsätter sina filmer med.

Visst händer det att Fatboy är nära att fastna i genrefällor, som i »What Would Elvis Do?« (alla rock’n’rollband måste skriva minst en låt om Elvis), men överlag är de fenomenala på att gira förbi den gängse paraden av klichéer.

Både sett till låtar och produktion är »Overdrive« bandets starkaste album hittills, själva kulmen på Fatboys kapacitet som vi känner den. Nästa gång kanske det till och med är dags att förlösa somligt av det där som vi så här långt mest har fått antydningar på. Sedan exakt vilken form det tar sig – österbottnisk vintageschlager, rockabilly-möter-romsk musik, David Lynch-hyllningar, något helt annat – känns egentligen mindre viktigt. Fatboy har förhoppningsvis inte mer än börjat.

PIERRE HELLQVIST

2010-10-05