Johan Heltne: Sara,




JOHAN HELTNE

Sara,

Raffaella

Betyg: 8

 

Funk torr som fnöske. Kliniskt befriad från svett. Det svänger, men står på något märkligt sätt ändå stilla.

Johan Heltne är inte en artist som gör det lätt för sig. Förra plattans allmoge-electro blev inte det breda genomslaget ute i de ensligt belägna svenska stugorna. Nu har han samlat kraft till ett nytt album. Den här gången är det någon sorts kritvit funk som står och stampar takten utan någon tanke på att röra sig framåt.

Det låter som när ett gäng jazzmusiker försöker spela en annan genre, vilket det enligt pressmeddelandet också är. Stumma trummor, elbas och en slinga från en keyboard som eftertänksamt viras runt pekfingret. Det känns ofärdigt och avslutat, på samma gång.

På Heltnes förra album, »Vetenskapliga bevis för att Jesus lever«, stod framför allt de teologiska spörsmålen i fokus. Denna gång är vi närmre marken, det diskuteras relationer, könsroller, allmänmänskliga kontakter.

Det är i stunder enormt vacker musik. Vemodet bär tonerna, låter dem skölja över en. Men här finns också hoppfullhet som tillåts tränga in. Jag skulle vilja säga att Johan Heltne omsluter allt, såväl det jobbiga som det flyktiga och enkla.

»Sara,« är en svårfångad platta. Ibland väntar man på något mer, som aldrig kommer. Lite som det där kommatecknet i titeln. Ibland är man fullgott nöjd med vad man får. Men jag märker att jag återvänder till musiken, gång på gång. Och vad mer kan man egentligen begära?

TONY ERNST

2010-10-26