Gareth Liddiard: Strange Tourist

GARETH LIDDIARD

Strange Tourist

ATP/Border

Betyg: 6

Förra året fick ett sjuttiotal låtskrivare i Australien delta i en omröstning om vilken som är den bästa låten som någonsin kommit från landet. Etta, före klassiker som »(I’m) Stranded« med The Saints och Nick Cave & The Bad Seeds »Into My Arms«, hamnade »Shark Fin Blues« med The Drones. »Jag är så jävla trött på den«, kommenterade gruppens sångare och låtens kompositör Gareth Liddiard det hela i en intervju senare.  

Kanske förståeligt. Sedan den inledde gruppens andra platta »Wait Long by the River and the Bodies of Your Enemies Will Float by« från 2004 har Drones inte kunnat spela en konsert utan att ta med »Shark Fin Blues«. Så är det också en fantastisk, kraftfull, olycksbådande, enorm låt. Texten målar upp en blodröd bild av en person på kanten av avgrunden, med en harpun i näven och ett öga på horisonten där hajfenorna närmar sig en efter en. Lite som ett manus till en kortfilm.

»Strange Tourist« är Liddiards första soloplatta, inspelad i ett hus ute i den australiensiska bushen. Bara Liddiard, en gitarr och mörka mininoveller till låtar. Eller kortfilmmanus. »Exactly like The Drones, but less of them«, beskriver Liddiard själv hur han låter på egen hand på sin Myspace. Det stämmer på så vis att rösten förstås är den samma, den slirigt arga och taggiga. Däremot finns inget av Drones tryck och attack på »Strange Tourist«, bara en akustisk gitarr och olust.

Gareth Liddiard är en storartad berättare. Han beskriver och målar upp, får med detaljer om sina karaktärer andra låtskrivare backar för. Personerna i hans låtar är konsekvent olyckliga, på väg utför eller så befinner de sig redan längst ner. Oavsett om han sjunger om en misslyckad lindansare eller en nazikollaboratör under andra världskriget är svärtan hela tiden uppenbar. Ofta är känslan att han tonsätter en förvrängd spegelbild av Dylans »Tangled Up in Blue«.

Problemet blir att hålla koncentrationen uppe. Sex av åtta låtar här är över sex och en halv minuter långa. Musikaliskt är skivan inte mycket att skriva hem om. Liddiard jobbar uppenbarligen inte lika mycket med melodierna som med texterna. Plattan skulle vunnit mycket på att vara mer varierad, med både viskningar och rop.

Ofta funkar formeln ändå. Som i sista låten ut, »The Radicalisation of D«. Den handlar om David Hicks, australiensaren som blev legosoldat för al-Qaida och som till slut hamnade i det ökända amerikanska militärfängelset Guantánamo. Det är en drygt sexton minuter lång återvändsgränd rakt in i mörkrets hjärta, ett desperat vittnesmål som slutar med att en byggnad på Manhattan står och brinner.

ANDERS DAHLBOM

2010-11-30