The Autumn Defense: Once Around

THE AUTUMN DEFENSE

Once Around

Yep Roc/Border

Betyg: 7

Det är inte alltid lätt att vara bandkamrat med Jeff Tweedy i Wilco. Jay Bennett, så länge han var vid liv, var den förste att skriva under på det. Max Johnston, Bob Egan, Ken Coomer och Leroy Bach är några andra som har kommit och gått, i samtliga fall med en mer eller mindre bitter eftersmak av att det bara fanns plats för en stark vilja i Chicago-ensemblen.

Förutom frontmannen är basisten John Stirratt den ende från ursprungsupplagan som alltjämt är kvar i sättningen. Ett faktum som gör att han ofta utmålas som trogen ja-sägare till sångaren. Tweedy yrkar å sin sida på att det förhåller sig precis tvärtom.

Oavsett vilket har även Stirratt emellanåt behandlats styvmoderligt av Wilco-apparaten. I Greg Kots bok »Wilco: Learning How to Die« kan man läsa om hur Stirratt under »Being There«-eran försökte få utlopp för sin annars lite nedtryckta låtskrivarådra genom att starta Courtesy Move, ett sidoprojekt ihop med sina bandkamrater minus Tweedy. Men av Wilco-managern Tony Margherita fick han då höra att han och de andra därmed »underminerade Wilcos gruppkänsla«. Detta samtidigt som sångaren lattjade runt med den tämligen högprofilerade altcountrysupergruppen Golden Smog…

Med åren måste det hur som helst ha blivit mindre laddat att ha åtaganden som seglar lite vid sidan av moderskeppet. The Autumn Defense, duon som Stirratt bildade för tio år sedan tillsammans med multiinstrumentalisten Pat Sansone (som 2004 ju också blev Wilco-medlem), har exempelvis fått god draghjälp av Wilco-sajten, agerat förband vid Tweedys soloturnéer och är nu faktiskt framme vid album nummer fem.

I likhet med föregångarna är »Once Around« ett stilfullt hantverk av ett par låtskrivare som säkerligen skulle ha lite högre status om de inte jämt jämfördes med ni vet vem. John Stirratt, vars sensitiva bakgrundssång är av central betydelse för den speciella Wilco-känslan, övertygar dessutom alltmer i rollen som huvudvokalist.

Den här gången är alltid milda, hjärtvärmande The Autumn Defense softare och snällare än någonsin. Även om arrangemangen är magnifika i all sin graciösa subtilitet ligger fokus på sång och melodier. Det är lätt att tänka på The Everly Brothers ambitiösa men ignorerade inspelningar i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, George Harrisons tidiga soloplattor eller varför inte somligt av Grizzly Bear. Det är också väldigt lätt att tycka om detta. Att det ibland må bli tempofattigt i överkant har man överseende med när man får ta del av skapelser i stil med »Huntington Fair«, »Step Easy« och »Don’t Know«. Sånger så pass övertygande i sin bitterljuva skönhet att man instinktivt frågar sig om det snart inte är läge för Jeff Tweedy att bli aningen mer demokratisk gällande låtfördelningen på Wilcos skivor…

PIERRE HELLQVIST

2010-12-14