Kid Rock: Born Free
KID ROCK
Born Free
Atlantic/Warner
Betyg: 8
När varken Tom Petty eller Bruce Springsteen längre klarar av att göra klassisk amerikansk blue collar-rock, när Bob Seger är så gott som pensionerad och ingen bryr sig om vad John Mellencamp hittar på så står tydligen hoppet till en länge fullkomligt odräglig rapmetalrepublikan. Till råga på allt ex-pojkvän till Pamela Anderson.
Där föregångarna åtminstone ibland hade ett samvete och schyssta värderingar har Kid Rock egentligen aldrig hymlat om att hans liv handlar om porr, bourbon och pickadoller.
Detta kan säga en del om vart Amerika är på väg, det kan också bara betyda att våra gamla hjältar börjar bli just det: gamla hjältar.
Eller så handlar det bara om att de flesta är värda en andra chans.
I ett och ett halvt decennium var han som egentligen heter Robert James Ritchie en övertydlig white trash-karikatyr som man inte direkt mindes för några musikaliska bedrifter men ändå aldrig kunde glömma eftersom killen så envetet förkroppsligade allt det stolliga med hans hemland. Detta oavsett om det handlade om vapenvansinne, wrestlingvurm, allmän gapighet eller avancerad smaklöshet.
Någonstans under allt det störiga har man med viss ansträngning kanske kunnat ana tendenser till begåvning och en besjälad röst. Och har man inte noterat det själv har man fått det intygat av tungviktare som Ahmet Ertegun och Willie Nelson.
Men det var först med »Rock N Roll Jesus«, 2007 års supertriumf till album, som det faktiskt gick att lyssna på honom. Redan dessförinnan hade han gradvis rört sig bort från sin alltmer daterade korsbefruktning av hiphop och hårdrock, men det var här som hans countrytonade sydstatsrock föll på plats. Dessutom var »All Summer Long«, denna snillrika mashup av Lynyrd Skynyrds »Sweet Home Alabama« och Warren Zevons »Werewolves of London«, en av det årets bästa singlar.
Det ska medges att det tog både emot och tid att komma till denna insikt, men plötsligt var Kid Rock en musikalisk kraft att räkna med.
»Born Free« förstärker det intrycket.
Inte minst låter Michigan-sluskens åttonde studioalbum betydligt bättre än allt han tidigare varit inblandad i. Rick Rubin har inte skämt bort oss med inspirerade produktioner på senare år men han har tillräcklig kunskap om Kid Rocks bakgrund, hjältar och visioner för att klara av att ta snubben dit han nog alltid önskat nå.
Om det förra gången föll på något så var det själva utförandet. Det kan man inte säga nu. Rubin ser nämligen till att leja ett drömband som bland annat består av Tom Petty & The Heartbreakers-organisten Benmont Tench, Los Lobos-klippan David Hidalgo och Bonnie »Prince« Billy-vapendragaren Matt Sweeney på gitarr. Tillsammans lägger de den beständiga asfalt som Kid Rocks flerfiliga motorvägsrock obekymrat kan dundra fram på. Framför allt ger de honom det utrymme som behövs för att det ska framgå vilken fantastisk sångare och låtskrivare han de facto kan vara. »Care« – med gästspel av Mary J. Blige och T.I. – är klassisk soul, »Times Like These« hans egen »My City of Ruins« och »Rock Bottom Blues« en gospelsalig träskboogie Black Crowes inte har varit i närheten av på tjugo år.
Här finns också en uppsjö av mellantemporullare och coola ballader som får en att tänka på sjuttiotals-Rod. Och varje människa som tänker på sjuttiotals-Rod är en välmående människa.
Slutsatsen blir att porr, bourbon och pickadoller är ett fundament som kan leda en artist ganska långt.
PIERRE HELLQVIST
2010-12-14