Daniel Martin Moore: In the Cool of the Day
DANIEL MARTIN MOORE
In the Cool of the Day
Sub Pop/Border
Betyg: 4
Ni vet hur dikten ibland överträffar verkligheten? Det brukar bli en story som klättrar, tar sig upp på nya höjder, gör saker med ens undermedvetna. Dikt och verklighet är ömtåliga ting, vårda dem ömt. Därför är det praktfullt när dikten tar sig över verklighetens horisontlinje och kikar fram, stiger uppåt. Olyckligtvis finns det också berättelser där verkligheten inte ens tittar åt diktens håll. »In the Cool of the Day« är en sådan historia.
Daniel Martin Moore har valt ut sina gamla gospelfavoriter, sådana han minns från när han var ung i Kentucky. Dessa har han nu spelat in på nytt, i solitt gammaldags analog omgivning, med mångfacetterade musiker. My Morning Jackets Jim James har skrivit en rörande bio till oss musikkritiker. Manegen är så att säga krattad för att denna sobra dikt ska överträffa den prosaiska verkligheten.
Men det gör den inte.
Plattan är bedövande tråkig. Så här: den är akademisk där den borde vara köttslig, den tar noter där den borde tänka fritt, den är instängt undertryckt där den borde vara vild.
Extra tråkigt är det eftersom Daniel Martin Moores förra album, »Dear Companion«, som han gjorde tillsammans med Ben Sollee, var så enastående fint. Där fanns humorn, köttet, svänget, och old timeyn från Appalacherna fick verkligen dikten att övertrumfa verkligheten.
Så icke denna gång.
Det är egentligen inget fel på låtarna. »Closer Walk With Thee« och de andra gospelklassikerna går nästan inte att misslyckas med. Moores akustiska sättning – mycket cello, ståbas, mandolin – träffar hela tiden rätt noter. Men det fattas något, sorry. Det här är någon som härmar något han hört en gång, det är inte någon som sätter egen touch. Det här är någon som målar efter siffror, fyller i fälten där någon annan redan angivit vilka färger som ska in.
TONY ERNST
2011-01-25
