Lustans Lakejer: Elixir

LUSTANS LAKEJER

Elixir

Män Av Skugga/Stranded/Universal

Betyg: 2

Ingenting kan ta ifrån mig den extatiska känsla som nästan sprängde sönder mitt unga – ännu hårlösa – pojkbröst när jag hörde Lustans Lakejers debutplatta första gången hösten 1981. Jag var femton och ett halvt och Johan Kindes dekadenta lyrik och bandets iskalla postpunk förklarade saker jag precis hade hunnit ställa frågor kring. Deras attityd och hållning gav ram åt nyss skissad tavla.

Jag vill gärna att det ska framgå exakt hur viktiga Lustans Lakejer var och hur betydelsefulla deras musikaliska insats kändes där och då. Debutplattan hör åtminstone till de tio bästa i Sverige någonsin, alla genrer inkluderade. Jo, så bra är den. Ännu i dag när jag spelar den bränner det i huden.

När de nu släpper sitt vad jag tror är sjunde album är deras storhet för trettio år sedan tyvärr även ett mått på hur långt ner de har fallit.

Soundet är daterat, syntharna viner som vinden i de gamla pilträden, gitarrerna rider de tröttaste hästarna. Det är buteljerad postrock, men ack, vinet har förvandlats till vinäger, går inte att dricka. Johan Kinde manar på massorna, men geisten är inte där, är inte där. Texterna liknar mässor över förlorad ungdom. Begärets dunkla mål? Snarare åtråns självklara slutstation.

Johan Kinde, snart femtio år gammal, hoppas att den nya plattan ska »leda en ny publik in i vår eleganta och dekadenta värld«.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om det här, jag är ledsen. Jag vill inte sabla ner någon, allra minst en gammal hjälte. Men det här är närmast att likställa med en bedagad folkparksartist som förtjänar sitt uppehälle på Ålandsfärjan, sjungandes de gamla hitsen med darr på stämman inför en full och förvirrad publik. I logen är det sedan blott minnena som håller demonerna borta.

TONY ERNST

2011-01-25