The Streets: Computers and Blues

THE STREETS

Computers and Blues

679/Locked On/Warner

Betyg: 5

Jag har, såvitt jag kan minnas, bara ett tydligt minne om myten kring Mike Skinner och hans alias The Streets. Det rör hans andra album »A Grand Don’t Come for Free« från 2004 och videon till den bedårande uppbrottsballaden »Dry Your Eyes«. Vissa källor gjorde gällande att Skinner någon dag innan inspelningen sopat i sig en rejäl dos ecstasy och därmed lagom till att scenerna skulle filmas hamnat i en så kallad »comedown«. Tanken var att det ångesttillstånd som då blir rådande hos en van ecstasyanvändare på ett mer realistiskt vis skulle spegla låtens emotionellt laddade text – fylld av övergivenhet, desperation och just ångest.

Om historien är sann eller ej spelar egentligen ingen roll. Den cementerar som myt en sliten, mer jordnära framtoning dels hos Mike Skinner men kanske även hos brittisk hiphop i stort. När The Streets slog igenom i början av nollnolltalet befann sig den brittiska hiphopscenen på bred frammarsch. Artister som Dizzee Rascal, Wiley och lite senare Lady Sovereign förde fram grime samtidigt som The Streets tillsammans med Audio Bullys och Ms. Dynamite renodlade sin hiphopvariant av UK garage. Och frågan är om Mike Skinner nu med sitt sista album markerar ett slutskede inte bara för The Streets utan även ett bokslut för nollnolltalets brittiska hiphop?

Att knappt tio år har passerat sedan debutalbumet »Original Pirate Material« framgår på »Computers and Blues« med nästan smärtsam tydlighet. Borta är all aggressivitet och attityd som tidigare definierat honom. I stället hörs här en vuxen man som levererar truismer om livet och känslor, som »You can’t google the solution to people’s feelings« eller »A blip on a screen, you don’t know me«. Textrader som även vittnar om hur Skinner är ur led med tiden när han rappar om hur han känner sig vilsen i ett teknologiskt samhälle.

Det är överlag ändå ett ganska gemytligt album och det märks att Mike Skinner genom åren lärt sig beståndsdelarna i ett bra beat – vilket tydligast manifesterar sig på den nedtonade »Soldiers« och feel good-bagatellen »Roof of Your Car«. Och även om texterna saknar riktig udd avhandlas fortfarande känslor och vardagsskildringar på ett innerligt vis.

Till syvende och sist är »Computers and Blues« dock mer ett slags summering. En avtrubbad retrospektiv som likt ett avsnitt av »Här är ditt liv« i en välmenande hyllning gräver fram alla pinsamma gamla kärleksaffärer och dåliga beslut framför en grånande Mike Skinner med framtiden bakom sig. Det är en på många vis mer värdig än bra avslutning, en avslutning som inte lär leda till någon »comedown« av separationsångest eller övergivenhet men likväl innebär slutet för en av det tidiga nollnolltalets mest färgstarka karaktärer.

TOBIAS NORSTRÖM

2011-02-08