…And You Will Know Us By The Trail Of Dead: Tao of the Dead




…AND YOU WILL KNOW US BY THE TRAIL OF DEAD

Tao of the Dead

Richter Scale/Superball/EMI

Betyg: 8

 

Och bandet spelade vidare.

Efter att ha bråkat med och blivit droppade av jätten Interscope gav Austins finaste gitarrmanglare ut »The Century of Self« på egen hand. Nu, nästan på dagen två år senare, är …And You Will Know Us By The Trail Of Dead skivredo igen. Den här gången på ett hyfsat nystartat tyskt indiebolag som mest ger ut trist emo.

Det är alltså inte direkt så att sextonåriga Trail Of Dead känns hetast i musikbranschen 2011. Något som frontmännen Jason Reece och Conrad Keely givetvis skiter i.

Än en gång har de gått in en studio med målsättningen att sätta ihop crescendo efter varandra till en lång rad rockexplosioner. Än en gång har de nästan lyckats.

Deras fulländade »Source Tags and Codes« har sedan släppet 2002 varit en omöjlig måttstock för Reece och Keely. De kommer nog aldrig upp på samma höjder igen. Först nu, några skivor efteråt, låter det som de släppt den tanken själva.

»Tao of the Dead« känns på samma gång rånervig och avslappnad. Efter en försiktig första halvminut av första spåret »Introduction« rycker Reece på axlarna och säger »Hell, let’s experiment then« och bombasmen drar i gång. Från och med då står bandet skivan igenom på tåspetsarna. Spända käkar, högt uppskruvade förstärkare, refränger som skriks snarare än sjungs. Och samtidigt låter kvintetten – förutom ständiga Reece/Keely även Kevin Allen på gitarr, Clay Morris på keyboard och Jay Phillips på bas – alltså även tillbakalutade. Som att de gått tillbaka till originalkällan, något som Reece är inne på i »Cover the Days Like a Tidal Wave«.

En förklaring kan vara producenten Chris »Frenchie« Smith, samme man som låg bakom Trail Of Deads debut från 1998. En annan kan vara att Reece och Keely inte bara är övertygade själva om att de har en ny magnifik rock’n’rollplatta att sälja in, utan att de den här gången vet att det faktiskt är alldeles sant.

Det går att tillägga att Keely har ritat en tecknat seriealbum som komplement till skivan, att de inspirerats av krautrock och att skivans första elva låtar spelas i tonarten D och att den tolfte och sista låten på plattan, den drygt sexton minuter långa »Strange News From the Other Planet«, går i tonarten F.

Men allt det där är ganska oviktigt.

Bättre då att bara lyssna på »Tao of the Dead« och än en gång knockas av en grupp som aldrig står helt still.

ANDERS DAHLBOM

2011-02-08