The Secret Sisters: The Secret Sisters

THE SECRET SISTERS

The Secret Sisters

Beladroit/Universal

Betyg: 5

Det är förrädiskt lätt att tjusas av vintagelåtar med vintagesound inspelade på vintageutrustning av folk i vintagekläder och vintagefrisyrer. Vid vetskap om att skivan ifråga dessutom tillkommit med understöd av, och hurrarop från, ansedda vintagevurmare som T-Bone Burnett och Jack White är det antagligen ännu mer troligt att man som lyssnare sitter och suckar av hänförelse redan innan man börjat lyssna.

Men när man väl spelar skivan känner man snart av en styggelse till klåda som vill göra en uppmärksam på att det är något som inte riktigt stämmer här. Och detta är förstås något av ett »The Truman Show«-uppvaknande. Som i ett slag börjar man ifrågasätta åtskillig annan återblickande musik man tillskrivit kulturellt högstående kvaliteter genom åren. Man blir misstänksam även mot de största av favoriter. Ljuset faller plötsligt annorlunda.

Rätt mycket klarar till slut den prövningen, somligt gör det inte.

Det är trots allt viss skillnad på att bygga vidare på en inarbetad, med tiden utvecklad tradition och att försöka gestalta en tid som inte längre finns.

The Secret Sisters, vars debut släpptes i USA i höstas men nu lanseras i Sverige, får utan tvekan sorteras in i sistnämnda kategori. Trots Alabama-systrarna Laura och Lydia Rogers odiskutabla begåvning och fantastiska harmonisång, trots albumets rakt igenom välljudande stilsäkerhet, är känslan snarare noggrant styrd iscensättning än något som reflekterar särskilt mycket av vilka de själva egentligen är. Efter en stund i deras sällskap känns det lite… tunt och tomt. Det blir mer sockrad Nashville-musikal på retrotema än bildstarka minnen från duons egen bluegrassfostrade barndom. För om det låter charmigt men valpigt i överkant i honkytonkstänkare som George Jones »Why Baby Why« och Buck Owens »My Heart Skips a Beat« uttrycker syskonens röster något mer än frejdig sångglädje i mörktonade ballader som Bill Monroes »The One I Love is Gone« och Hank Williams »House of Gold«. Det är först i låtar som dessa de tillåts – eller helt enkelt måste – vända in och ut på sina kroppar och själar, på ursprung och framtid, på förhoppningar och oro för att hitta rätt tonfall. Det låter oavkortat sagolikt. Deras egen »Tennessee Me« är inte heller så pjåkig.

Lite mer av systrarna Rogers själva nästa gång är nog ingen dum idé.

PIERRE HELLQVIST

2011-02-15