Roxette: Charm School

ROXETTE

Charm School

EMI

Betyg: 6

Få kan fira tjugofem år som aktivt internationellt gångbart band. Abba fanns bara i tio år och vägrar att återförenas. Samma med Beatles, sju år mellan första och sista albumet och så länge det fortfarande var möjligt fanns ingen vilja att återuppliva det som var förbi.

Det är då bilden fryses, det är då det kommer nya människor som missade det som hände, när det hände, och kräver repris. Det är då nostalgin och bekvämligheten med att ha facit i hand geggar till det. De som i dag tycker att Beatles, Abba eller andra artister som inte längre gör skivor är ikoniska hävdar ju självklart att de är det på konstnärliga grunder och att det troligtvis hade varit bra för oss alla om de hade fortsatt att göra musik. Det hade de säkerligen sagt om Rolling Stones också.

Detta får vi aldrig veta, eftersom Stones aldrig ger sig, eftersom andra splittrade band av ikonstatus sällan kommer med nytt material (även om många av dem gör överbetalda konserter). De kan inte komma överens i studion men de är överens om hur man sköter varumärket. Det är en lukrativ sits att befinna sig i, att vara delägare av en musikskatt. Bara att luta sig tillbaka, paketera om och lagom ofta mata ut nya samlingar, uppdateringar, appar, filmer eller böcker som fokuserar på de säkra korten. Varje gång man gör så växer inte bara bankkontot utan även den mytologiska kraften i ens stjärnstatus.

Om Marie Fredriksson och Per Gessle hösten 1991 hade lackat ur och lagt ner sin duo, efter fem år med tre album sålda i tjugo miljoner ex, hur hade vi svenskar sett på dem i dag? Hade vi personligen identifierat oss med de fyra USA-ettorna »Listen to Your Heart«, »The Look«, »It Must Have Been Love« och »Joyride«? Hade vi betraktat albumet »Look Sharp« som en milstolpe inom svenskt högkvalitativt låtsnickeri? Eller hade endast de som var med kommit ihåg dem, ungefär som Blue Swede är ihågkommet endast av listnördar och de som på kvartersdiskoteket hörde talas om att »Hooked on a Feeling« blev etta i USA 1974?

Jag vill varken jämföra eller relativisera dessa artisters insatser, även om någon säkert på goda grunder kan hävda att det finns empiriska, statistiska, vetenskapliga sätt att rangordna komplexiteten och spänsten i låtarna de har åstadkommit. Smaken är som baken, och den påverkas av så mycket mer än melodi, poesi och framförande. Rent privat kan jag tycka att ljudet av Roxette alltid har varit anpassligare, mossigare och alldagligare än det av Gessle och Fredriksson som soloartister. Detta är det första av deras album där jag direkt har hört mer än en låt som jag verkligen tycker står ut – något personligt, något med en oväntad vändning i ett oväntat ögonblick.

Jag kan förstå att många som aldrig själva har gjort en låt, men lyssnar mycket, vill kalla det Roxette gör för ersatz. Corporate pop. Att vilja men inte kunna. Alla de rätta pusselbitarna stulna och i fel ordning. Barnslig engelska. Ej autentiskt. Det har inte funnits några kanter, inget att riva sig på, inga överraskningar, det har varit för effektivt. Inte ett uns av svårmod heller. Allt detta provocerar intill raseri svenskens infantila längtan efter den kosmiska äkthet som bara anses kunna komma ur förtvivlan och lidande.

Vi som var unga när Abba slog igenom tyckte att de var absolut inautentiska, ytliga och astöntiga i glitter och platåskor (som de var för gamla för och som var ute långt innan någon kom på att styla detta helylleband så). Även musikkritikerna var skoningslösa mot dem. Det hade inte med proggidealen att göra, det sitter i de svenska korrigeringsgenerna. Hitta en liten glipa i det som vill vara perfekt så kör svensken glatt in kniven. Vi avfärdade Abba som ett okej dansband i drag, tills de lade av. Då blev de plötsligt världsbäst i hela Sverige och det var framför allt vi svenskar och vårt unika musikarv som gjorde dem så bra.

På nittiotalet hade man i Sverige roligt åt att The Cardigans var så kallat stora i Japan. Humorn bestod i att japaner… jag vet inte säkert, kanske att japaner inte är så bra på engelska, att de är kortväxta, att de så lätt blir aspackade, att de är så artiga och glada, att de härmar västvärlden i allt – de kunde ju inte ha någon genomtänkt musiksmak. Alltså var Cardigans töntiga. I dag har svenskar av olika skäl något högre tankar om japaner. Därför har Cardigans, som ju inte heller kan sägas finnas som band längre, börjat bli en del av den svenska självbilden.

Vi får nog aldrig veta om denna växelverkan skulle stämma även på Roxette, eftersom de två från Halmstad envisas med att fortsätta. De har några personligt hårda år bakom sig, tillräckligt för vem som helst att bli enstöring, med Fredrikssons sjukdom och tillfrisknande i centrum. Kanske är det just att angreppet mot dem inte kom inifrån utan från liemannen, som gjorde att de måste få ihop en ny platta och försöka stryka ett streck över mardrömmen.

Världen omfamnar dem och deras första album på tio år. De ska snart ut på en turné som varar i minst fem månader och kan bli den största som ett svenskt band har genomfört. Skadeglada belackare noterar snabbt att det är mycket bokat i Dubai, Schweiz, Sydafrika, Sydamerika, Tyskland och ett antal gulaschländer i före detta Sovjet. Alltså enligt svensk omvärldsuppfattning musikaliska u-länder där medborgarna föds med kvalificerat usel smak. Än så länge inget USA eller England (men det lär komma).

Roxettes skivbolag säger att på »Charm School« »finns allt det som har gjort Roxette till ett av de mest radiospelade banden i världen; melodierna, innerligheten, popkänslan – och den unika mixen av Marie Fredrikssons och Per Gessles röster. Allt paketerat i en musikalisk form som är tveklöst 2011«. Lika förbryllande blir det i videon till lysande »She’s Got Nothing On (But the Radio)«, i vilken man korsklipper mellan Roxette rockande i vitt rum och ung kvinnlig diskjockey med anhang på vild smutsig fest. Världar kolliderar. Varken ung eller gammal kan på något sätt känna igen sig i situationen.

Jag har ingen aning om vad som menas med en tveklös musikalisk form för 2011. Fanns en sådan så vore den allt annat än Roxette – liksom tidigare en oäkting till pop där numera något nertonade men dock amerikanska AOR-ideal brottas med brittiskt svartvita ambitioner. Ljudet av just 2011 är väl knappast heller vad Roxettes anhängare främst önskar sig. Hela poängen med vår tid är ju att allt (inklusive Roxette) får plats, att det inte längre finns någon som bestämmer vad mainstream ska vara.

Ett mindre effektivt band med mindre polerad yta hade efter tio års frånvaro bemötts med jubel, om de lyckades åstadkomma något så nära de egna största stunderna som »Charm School« är i Roxettes universum. Jag faller för »Only When I Dream«, »I’m Glad You Called« och »Speak to Me«. Fredrikssons röst är på plats både len och glödgad, överraskningen är att Gessles röst tycks ha blivit vuxen. Deras publik lär inte bli besviken. Övriga slipper lyssna, i vår nya sköna värld med lång luden svans.

MARTIN THEANDER

2011-02-15