Deaf Center: Owl Splinters
DEAF CENTER
Owl Splinters
Type/Cosmos
Betyg: 7
Via en stram formgivning och konsekvent musikaliskt innehåll blev Type Records snabbt ett skivbolag att räkna med. De fick massor av uppmärksamhet med Khonnors skiva »Handwriting« (vad hände med honom?), släppte Midaircondos debutalbum och många skivor som rörde sig i mittemellan elektronika och konstmusik. Ett tag tappade Type fokus, men förra året kom några av det brittiska skivbolagets absoluta toppar: Richard Skeltons »Landings« och Yellow Swans »Going Places«.
En av de första skivorna på etiketten var en EP med den norska duon Deaf Center. Nästföljande år, 2005, släpptes deras debutalbum »Pale Ravine«. Erik Skodvin och Otto Totlands musik hämtade näring från sjuttiotalsambient, men det kändes samtidigt som ett naturligt steg när elektronisk nollnolltalmusik mer och mer närmade sig konstmusikens domäner. Postklassiskt blev ett begrepp – men postromantik är ett mycket bättre ord. Skivbolaget jämförde med Angelo Badalamentis musik till David Lynchs filmer.
»Pale Ravine« var och är en av de bästa skivorna i sitt slag, men jag blev ännu mer förtjust i Skodvins soloalbum under namnet Svarte Greiner där han närmade sig ett mer abstrakt, mörkt och experimentellt ljudlandskap.
Först nu – efter sex år – kommer Deaf Centers andra fullängdare. Inledningsvis säger skivan mig inte mycket. Det känns som att jag har lyssnat för mycket på den här typen av musik, en bunt gamla vinylskivor med fältinspelningar från Afrika och Mellanöstern rycker i mig i stället. Men sakta öppnas dörren. Erik Skodvins långa cellolinjer påminner något om den fascinerande stämningen på Richard Skeltons skivor, Totlands piano kan vara alltför förutsägbart, överdrivet romantiskt. Men ibland kompletterar instrumenten varandra på ett perfekt sätt, som i den långa »The Day I Would Never Have«, med ett majestätiskt dronemittparti som landar i ett spegelblankt lugn. »Close Forever Watching« är en annan av skivans lyckade »dronelåtar«.
Andra stycken är kortare, utan stegringar, möjligen med tanken att lyssnaren ska kunna fylla i med egna bilder. Som i avslutande »Hunted Twice«, där jag under andra halvan av låten, när pianot vandrar in i musiken, helt plötsligt ser ett hus framför mig. Jag är i huset, i ett rum, ser möbler, tavlor på väggarna, tittar ut genom ett fönster, betraktar en skogsdunge en bit bort, går på ett polerat trägolv. Fram och tillbaka. Befinner mig i en märklig väntan. Vad är det för bilder? Jag vet inte, men jag vet att musiken har tagit mig någonstans.
PM JÖNSSON
2011-02-22
