Syket: With Love
SYKET
With Love
Baseline/Bengtsson & Wirfält/Sony
Betyg: 7
Den bästa och mest intressanta popmusik som gavs ut i Storbritannien i slutet av åttio- och en stor del av nittiotalet var inte produkten av en sentimental längtan tillbaka till »The Swinging Sixties«, sextiotalets brittiska storhetstid för popmusik.
Den bästa och mest intressanta popmusik som gavs ut i Storbritannien under den här tidsperioden var i stället produkten av en framåtsyftande och, med dagens mått mätt, förhållandevis radikal ambition att överbrygga avståndet mellan nu och då, att med utgångspunkt i samtiden peka ut en färdriktning för framtidens brittiska popmusik. Till skillnad från band som Blur och Oasis var The Stone Roses och The Charlatans, dåtidens mest intressanta gitarrband, inte i första hand intresserade av att skildra brittisk musikhistoria ur ett tillbakablickande perspektiv. Deras ambition var tvärtom att skildra samtiden utifrån verkligheten de levde i – en verklighet där acid house och modern klubbkultur var lika integrerade delar som den musik som spelades i deras föräldrahem när de växte upp under sextio- och sjuttiotalet.
När Syket från Umeå albumdebuterar närmare femton år efter att brittisk popmusik upplevde sin senaste verkligt omvälvande storhetstid placerar de sig förvånansvärt nära just den version av samtiden som brittiska gitarrpopband valde att iscensätta för tjugo år sedan.
Över funkiga basgångar formsäkert paketerade i luftiga, psykedeliska arrangemang låter de knappt märkbara melodier suggestivt växa fram under mellan tre och sex minuter innan de, till slut, exploderar i publiktillvända crescendon. Tillvägagångssättet är inte helt olikt det Ride, ett annat brittiskt gitarrband, använde som utgångspunkt för tidstypiska album som »Nowhere« och »Going Blank Again« i början av nittiotalet. Mikael Stenberg, som sjunger, har dessutom en röst som i såväl tonläge som frasering befinner sig nära såväl Ian Brown i Stone Roses som Tim Burgess i The Charlatans och Mark Gardener i just Ride.
Men trots att Syket ofta är betydligt mindre originella än de kanske föreställer sig – men kanske i synnerhet än vad deras briljanta bandnamn utlovar – är deras första album ändå en av de starkaste svenska debuter som spelats in på senare år, helt enkelt eftersom de har ett sådant unikt sinne för melodier.
»Let it Heal«, som för tankarna både till Happy Mondays tidiga album på Factory Records och modern progressiv popmusik av A Mountain Of One, är redan årets svenska rocksingel.
NIKLAS ELMÉR
2011-02-22