Jessica Lea Mayfield: Tell Me & Lucinda Williams: Blessed
JESSICA LEA MAYFIELD
Tell Me
Nonesuch/Warner
Betyg: 7
LUCINDA WILLIAMS
Blessed
Lost Highway/Universal
Betyg: 6
När det talas om vikten av att förnya sig läggs ibland lite för stor vikt vid att band eller artister ska återuppfinna hjulet på nytt. Göra landvinningar man trodde var omöjliga. Ge oss en helt ny popkultur.
Men, det blir ofta pannkaka när någon kliver rakt ut från ett stup.
Det finns andra vägar att gå.
Som att se över sitt eget låtskrivande i grunden: att just när man anser sig behärska hantverket våga riva upp och börja om på ny kula. För att stimulera både sig själv och sin publik. Rör man på sig fryser man inte fast.
Nu är ju inte alla Bob Dylan men det var på anmärkningsvärt kort tid som han gick från »Blonde on Blonde« till »John Wesley Harding«. Eller på ännu kortare tid från »Planet Waves« till »Blood on the Tracks«. Varje ny skiva gav något – eller väldigt mycket – vi inte visste tidigare.
Den som hörde Jessica Lea Mayfields debutalbum lär reagera på dess uppföljare. Där »With Blasphemy So Heartfelt« från 2008 var, förvisso utsökt, avskalad folkcountry ägnar sig Ohio-begåvningen på »Tell Me« åt tydligt producerad och stiliserad noirpop. Hennes nollställda, lillgamla sånguttryck är sig likt, ganska lite av det övriga. Dan Auerbach från Black Keys gör ett superjobb med att hålla ljudbilden sammanhängande och levande. På några ställen går han rentav aningen för långt med mer roliga än särskilt nödvändiga effekter.
Det är svårt att sluta lyssna på Jessica Lea Mayfield. Hon vägrar fastna i alltför enkla lösningar, hittar melodistigar som känns allt annat än upptrampade och trots svärtan i texterna blir det aldrig självömkande eller svårmodigt. Över alla skeenden hänger en massa nerver, mystik och i förväg dömd romantik. Man vill ha mer. Mayfield, som nu känns ännu mer unik än vad hon gjorde förra gången det begav sig, är utan tvekan på rätt spår.
I många år gjorde Lucinda Williams allting rätt. Hennes bluesiga countryrock med raspig, Södern-sluddrande sång riktade sig både till kroppen och intellektet. Hon var så rå och sensuell att hon skrämde bort många lyssnare, men länge vann hon desto fler.
Ända sedan 2001 då Lucinda släppte det nedtonade mästerverket »Essence« är det en hel del av oss som önskat att hon någon snart ska tona ner sin tungrodda bikerboogie för något mer intimt och melodiöst. Eller varför inte hitta tillbaka till lättsamheten från sina tidiga skivor.
»Blessed« är ett halvt steg i rätt riktning. Med några undantag böljar låtarna fram, oansträngt och varsamt. På sina ställen får hon ut extremt mycket ur väldigt lite, som i repetitiva »Soldier’s Song«. Hon fick gärna skriva fler texter om sitt land och samhället omkring henne. På den här skivan, likt flera föregångare, är svidande uppgörelser med forna älskare i majoritet. Inget ont i det men man noterar att hon nog har tömt sitt krut i ämnet, det blir mest omtugg och rätt lite vi inte visste tidigare. Man skulle vilja höra lite lust i Lucinda Williams låtskriveri igen.
PIERRE HELLQVIST
2011-03-01
