R.E.M: Collapse Into Now




R.E.M.

Collapse Into Now

Warner

Betyg: 6

 

»Vårt bästa album på tjugo år.«

Stora ord, speciellt då det är en medlem R.E.M. som säger dem (Mike Mills i en Rolling Stone-intervju). De har ju gjort en del starka album, om man säger så. Framför allt för ganska precis tjugo år sedan. De två skivor som R.E.M. släppte i början av nittiotalet är gruppens två elefanter i rummet. Fortfarande.

För Mills är långt ifrån ensam om att snacka upp »Collapse Into Now«, trions femtonde fullängdare. Jämförelsen i positiva recensioner hittills är påfallande ofta just: bästa sedan »Out of Time« och/eller »Automatic for the People«. Vi har hört det här förut. R.E.M. har de senaste skivsläppen hamnat i en Rolling Stones-situation, dinosaurierna vars skivor senaste trettio åren alltid beskrivits som »Det bästa de gjort sedan ‘Some Girls’ från 1978«.

För det är vad vi vill tro, vad vi hoppas på, att bandet vi älskar åter ska vara tillbaka på den artistiska toppen.

Att bandet själva, som Mills ovan, tror det hör till. Andras omdömen ska man däremot vara försiktigare med.

Grundproblemet för R.E.M. är att de jämför sig med sig själva långt däruppe i skyn. »Out of Time« är en modern klassiker, »Automatic for the People« finns med på min topp tjugo-lista över världens bästa album någonsin. Efter dem skapade R.E.M. ett »Monster« och gick in i en lång nödvändig period av sökande efter något annat. Den perioden kommer nog aldrig upphöra, även om vi nu intalas att »Collapse Into Now« är slutet på cirkelvandringen.

I teorin funkar resonemanget helt okej. Det var många skivor sedan R.E.M. lät mer direkta, mer taggade. Låtar som »Überlin«, »It Happened Today« och »Blue« kommer jag lyssna på om och om igen under året. Michael Stipe sjunger genomgående fantastiskt.

Samtidigt är det något här som utsöndrar svagt av desperation. En förnimmelse av att Stipe, Mills och Peter Buck gått in väl hårt för att starta bandets tredje kreativa storhetsperiod. Det märks i första sekunderna av »Überlin« som andas »Drive«, det anas i Peaches Kate Pierson-inhopp i »Alligator_Aviator_Autopilot_Antimatter«. Det hörs tydligt i Stipes pratsång och Bucks akustiska gitarr i »Oh My Heart«.

»Collapse Into Now« är ett bra album. Vi ska kanske nöja oss med det.

Så bästa R.E.M-plattan på tjugo år? Nej, men den bästa sedan januari då The Decemberists släppte »The King is Dead«.

ANDERS DAHLBOM

2011-03-08