Malachai: Return to the Ugly Side

MALACHAI

Return to the Ugly Side

Double Six/Playground

Betyg: 3

Jag måste ha varit fem eller sex år gammal. Jag och min syster skulle gratulera vår pappa med frukost på sängen. En bricka fylldes med smörgåsar, kaffe och ett paket mamma slagit in några dagar tidigare. Efter några väl mottagna verser av »Ja, må han leva« gick pappa metodiskt lös på frukosten. Först smörgåsarna och sedan vad som nu verkade vara en oansenligt stor mängd kaffe. Jag väntade mest spänt på vad som skulle finnas i det fyrkantiga paketet och tyckte att hela frukostproceduren tog alldeles för lång tid. Till slut öppnades så presenten och pappa blev näst intill euforisk över ett blått plastfodral som pryddes av fyra äldre män blickandes från vad som såg ut att vara en loftgång.

Plastfodralet visade sig innehålla Beatles-samlingen »1967–1970« och jag kunde vid fem eller sex års ålder egentligen inte bry mig mindre. Musiken lät, med mina referenspunkter begränsade till The Outdoor Brothers och Michael Jacksons »Thriller«, gammal. Som låtar från en förlorad tid.

Jag har en distinkt känsla av att brittiska duon Malachai inte tycker att någon Beatles-samling låter gammal. Jag har i sådana fall väldigt svårt att se varför de med sin nya skiva skulle försöka göra »moderna« stonerversioner av Beatles senare inspelningar – med »Abbey Road« och »Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band« som de kanske tydligaste influenserna. (Det är i sammanhanget även viktigt att förklara att »moderna« i det här fallet betyder inslag av downbeat á la Bonobo eller DJ Shadow snarare än Beatles glada LSD-pop.) Att »Return to the Ugly Side« dessutom är en riktigt trist hög av samplade beats, orglar och psykedeliska melodibyggen bidrar till att jag inte riktigt vet var Malachais musik hör hemma – och detta trots att mina referensramar i dag vidgats åtminstone en aning.

Den stora skillnaden ligger nämligen i att där Beatles och efterföljande sjuttiotalspop i dag har åldrats med värdighet, och av många därför beskrivs som »tidlös«, är Malachais musik snarare daterad. Den spretar kors och tvärs över fyrtio år av musik och har trots sin samplingsbaserade grund stannat i flera passerade uttryck. Delar känns igen från exempelvis brittiska The Go Team, men där The Go Teams musik hålls samman av frenetisk energi och laddade kompositioner ramlar låtarna på »Return to the Ugly Side« isär som ett korthus av proggiga sjuttiotalssound. Det fungerar på vissa ställen musikaliskt tämligen okej men trivialiseras vid dessa ljusglimtar i stället av sångaren Gees ansträngda stämma.

Jag är än i dag inget Beatles-fan men föredrar ändå de fyra äldre männen i loftgången långt mer än Malachais högmodiga försök att genom samplingsteknik förnya musik från en förlorad tid.

TOBIAS NORSTRÖM

2011-01-01