J Mascis: Several Shades of Why & Buffalo Tom: Skins

J MASCIS

Several Shades of Why

Sub Pop/Border

Betyg: 8

BUFFALO TOM

Skins

Scrawny/ADA/Warner

Betyg: 7

Alla som älskar låtskrivaren J Mascis, snarare än han som ägnar sig åt öronbedövande gitarrexcesser, har en liten högtidsstund att vänta. Även om det ena i och för sig aldrig har uteslutit det andra.

När den tystlåtne kufen denna gång skruvar ner volymen och med undantag för någon flöjt här och lap steel där så gott som uteslutande låter mestadels akustiska gitarrer sköta kompet är det inte svårt att se släktskapet mellan Mascis melodispråk och det som yngre förmågor i stil med Band Of Horses – vars frontman Ben Bridwell gästar här – använder sig av.

Efter att ha varit lite vilsen under sent nittiotal och tidigt tjugohundratal, en period då han höll på att utvecklas till en fullskalig parodi på sig själv, har Dinosaur Jr:s återförening utan tvekan inneburit en artistisk pånyttfödelse för Mascis. »Several Shades of Why« är intim, spartansk och personlig folkamericana som den bara kan låta i händerna på denne man. Fyra-fem låtar kan räknas till det starkaste han skrivit.

Buffalo Tom, som sorterades in i samma gitarrlarmiga Boston-scen som J Mascis för sisådär tjugo år sedan och vars två första album delvis producerades av honom, gjorde 2007 comeback efter nio års frånvaro. »Three Easy Pieces«, som skivan hette, bröt ingen ny mark men det var det knappast heller någon som efterfrågade eller väntade sig. Det kändes mer som en välkommen hälsning från en förlorad gammal vän. Där fanns murrig pubvärme, referenser bakåt och uppdateringar från den lite vuxnare tillvaro som förr eller senare brukar infinna sig.

»Skins« är mer av samma vara. Efter ett tveksamt öppningsspår faller Buff Tom-bitarna på plats undan för undan. »She’s Not Your Thing« är så pur pop att den lika gärna kunde ha varit signerad Teenage Fanclub. »Guilty Girls« låter som Graham Parker eller Elvis Costello cirka 1979. »Down«, »Paper Knife« och »Out of the Dark« hör till de stora, livsfilosofiska Bill Janovitz-balladerna.

Man måste sannolikt ha ett förhållande till trions gyllene nittiotal, eller dela medlemmarnas musiksmak och vara i ungefär samma ålder, för att fullt ut kunna relatera till de här tretton låtarna. Det handlar mycket om att hantera tiden, minnen och det nya livets villkor. De är lika bra nu som då på att träffa ömma punkter.

PIERRE HELLQVIST

2011-03-08