The Unthanks: Last

THE UNTHANKS

Last

Rough Trade/Border

Betyg: 8

Inledningen slår an tonen. »Gan to the Kye« är en traditionell folksång från The Unthanks hemtrakter i nordöstra England. Rachel Unthank sjunger med klar röst till piano och stråkar arrangerade av Adrian McNally, som från att till en början enbart varit gruppens producent och arrangör fått ett allt större inflytande över det hyllade nyfolkbandets sound. Det är en samtidigt mäktig, lugn och vacker sång – som dimma över hedarna jag inbillar mig finns i Northumberland. Musiken färdas från folkmusiktraditionen in till konserthusen och salongerna på ett självklart sätt.

På de två föregående albumen »The Bairns« och »Here’s the Tender Coming« hittade systrarna Rachel och Becky Unthank någonting nytt. Här har vi ett ungt band som vuxit upp med brittisk folkmusik, som hämtar flertalet låtar från samma tradition, men som inte är rädda för att väva in pop, prog och Michael Nyman-liknande arrangemang utan att det känns dammigt. Tidlöst och modernt på samma gång.

När »Gan to the Kye« försvinner och de nästföljande låtarna tar vid blir jag aningen skeptisk till alla stråkar och McNallys fäbless för sofistikerade arrangemang. Jag saknar den nakna folkmusiken, som när systrarna sjöng a cappella på »The Bairns«, och Niopha Keegans fiol försvinner i mängden av stråkar. Ja, jag börjar till och med längta efter säckpipor som är vanlig i Northumberlands traditionella musik.

Men när jag jämför The Unthanks tolkningar av »Close the Coalhouse Door« (arbetarsång skriven till en pjäs i slutet av sextiotalet,), »The Gallowgate Lad«, »Canny Hobbie Elliot« och »My Laddie Sits Ower Late Up« – de tre sista traditionella folksånger – är det imponerande hur de gamla sångerna får ett nytt liv. Människorna i texterna tittar fram, tar på sig kläder, ger sig ut på stan, mycket tack vare hur Rachel och Becky Unthank sjunger dem. Och även om jag gärna hade skalat bort ett och annat stråk- och blåsarrangemang är McNally en lyhörd kapellmästare som aldrig gör några grova övertramp.

»Canny Hobbie Elliot« och »The Laddie Sits Ower Late Up« har medryckande fiol och fin stämsång. »Queen of Hearts« – skivans mest välkända folksång – har bland annat spelats in av Joan Baez och den brittiska folkikonen Martin Carthy. Det är intressant att höra den med många färger, där instrumenteringen stärker grundkänslan.

The Unthanks tar sig även an nyare låtar. Jon Redfern – ung brittisk sångare och låtskrivare – har skrivit »Give Away Your Heart«. Den drar mer åt singer-songwriterhållet och är inte lika bra som folkmaterialet. Det är vågat att ge sig på Tom Waits, men tolkningen av »No One Knows I’m Gone« (från »Alice«) är oväntat blek. Däremot är tolkningen av King Crimsons »Starless« lyckad. Nästan lika bra som när de gav sig på Robert Wyatts »Sea Song« härom året. Episk progrock förvandlas till kammarfolk.

Titelspåret kunde ha varit hämtad från något klassiskt sjuttiotalsalbum men är komponerat av Adrian McNally. Här har jag inga som helst problem med stråkarna som får balladen att sväva fram i ett vemod som klamrar sig fast.

PM JÖNSSON

2011-03-08