Veronica Maggio: Satan i gatan

VERONICA MAGGIO

Satan i gatan

Universal

Betyg: 7

När Orup gav ut sitt debutalbum i slutet av åttiotalet, med för sin tid enorma hitsinglar som »Baby!«, »Jag blir hellre jagad av vargar« och »Min mor sa till mig«, såg klimatet för svenskspråkig popmusik annorlunda ut än det gör i dag. Topplistorna dominerades av renodlad svensk schlager. Alternativmusik var synonymt med gothrock och svårmodig synthpop.

Med Orup fick svensk pop en artist som vågade vara både exklusiv och sexig, kontinental och inhemsk på samma gång. Han flirtade oblygt med soul och funk, skrev raka, ofta sylvasst ironiska, texter om kärlek och sex och lät inte sällan sina spelningar mynna ut i ambitiöst koreograferade liveshower iscensatta av ett intill perfektion inrepeterat sjumannaband.

I dag hör man Orups inflytande överallt. Inte minst musikaliskt. Men hans främsta insats var inte att han introducerade Pet Shop Boys och Prince för en bred publik. Hans främsta insats var att han ingöt självförtroende hos en ny generation svenska artister att utifrån sina egna referensramar berätta om sina liv och upplevelser med egna ord och på sitt eget språk. I fjol spelade Oskar Linnros och Daniel Adams Ray, en gång medlemmar i hiphopduon Snook, in varsitt album i rakt nedstigande led från Orups två första album och nu följer Veronica Maggio upp »Och vinnaren är…« med en skiva som varit omöjligt om det inte vore för det förarbete som han utförde i slutet av åttiotalet och under nittiotalet.

Inte minst märks det i texterna. Precis som Linnros och Adams Ray, och Orup före dem, använder sig Maggio av till synes allmängiltiga bilder för att illustrera stora, potentiellt livsförändrande skeenden i livet. Precis som dem är hon dessutom fullständigt nöjd med att befinna sig i Stockholm – inte Paris, New York eller London – och använda stadens gator som fond för sina berättelser. När Orup sjöng om Djursholm och Danvikstull var det ett nytt och delvis revolutionerande grepp i ett land som fortfarande led i sviterna av ett svårartat mindervärdeskomplex gentemot USA och Storbritannien. När Maggio gör samma sak två decennier senare gör hon det djupt rotad i en tradition där drömmen om utlandet, platserna där våra namn inte står på lägenhetsdörren, framställs som just en dröm – en romantisk tillflyktsort – snarare än ett hem. När hon lämnar Stockholm för Paris, i »Vi kommer alltid ha Paris«, tar hon symptomatiskt nog in på hotell. Perspektivet är turistens, inte kosmopolitens. Texten ett vykort från en tillflyktsort. »Vi kommer alltid ha Paris/Den här staden äger vi/Den är till för oss och inga andra«.

Men det är framför allt när hon sjunger om kärlek, och i kärnfulla sentenser beskriver den förtvivlan som uppstår när den upphör, som Veronica Maggio visar att hon är någonting, om inte unikt, så i alla fall eget och originellt, på spåren. I titelspåret, hennes motsvarighet till Oskar Linnros »Från och med du«, promenerar hon genom Stockholm och betraktar ett avslutat förhållande i backspegeln. Texten liknar dagboksutdrag skrivna i ögonblicket på en Iphone. »Vårt födelsedagshotell/En vanlig Skanstullskväll/Minns allt det bra/Allt som var du och jag«. Men just när det är på väg att utmynna i sötsliskig sentimentalitet vänder hon resolut på kilklacken och lyfter blicken. »Du kan gråta mitt på gatan/Men jag glömmer aldrig bort vad du gjort«, sjunger hon fokuserat, med vidöppna ögon, samtidigt som Christian Walz reser en mur av stråkar mellan henne och den icke namngivna person hon sjunger om – han som en gång utgjorde ena halvan av deras »vi«. »Du får passa dig som satan/För jag glömmer aldrig bort var du bor«.

Det är Ann Peebles »I’m Gonna Tear Your Playhouse Down« förflyttad till vår tid, direktöversatt för en passiviserad Facebook-generation.

Det är oemotståndligt.

NIKLAS ELMÉR

2011-04-26