Beastie Boys: Hot Sauce Committee Part Two

BEASTIE BOYS

Hot Sauce Committee Part Two

Capitol/EMI

Betyg: 6

I den första delen av de fyra »Beef«-dokumentärerna identifierar pionjären KRS-One en skiljelinje inom hiphopens uttryck. Han beskriver där hur en av New Yorks tidiga underground-MC:s under en rapbattle krossar allt motstånd genom att frångå det rytmiska och melodibetonade rappandet och i stället leverera sina rhymes med en aggressiv direkthet. »Det förändrade allt«, menar KRS-One och understryker hur det tog hiphopen till en nivå bortom Grandmaster Flash och Sugarhill Gang.

Beastie Boys har för mig alltid illustrerat en förlorad länk i den skiljelinje KRS One beskriver. De har sedan samarbetet med Rick Rubin på 1986 års debutalbum »Licensed to Ill« hållit fast vid det rytmiska uttrycket och alltid låtit sitt samspelande rappande verka i obruten symbios med sina melodier. Samtidigt har deras musik alltid byggt på attityd; Beastie Boys låtar har alltid laddats av aggressivitet, energi och en lagom vit uppstudsighet.

Det är därmed även anmärkningsvärt hur bandets musik lyckats åldras med en besynnerlig värdighet. Den har trots sin starka förankring i drygt tjugo år gammal hiphop lyckats behålla en aktualitet, kanske tack vare sin punkiga framtoning men än mer troligt tack vare sitt förmedlande av ett old school-arv.

Old school-arvet lever vidare även på »Hot Sauce Committee Part Two«. Även om det här saknas en dimension av just aktualitet som präglade exempelvis »To the 5 Boroughs« (2004) och än mer »Hello Nasty« (1998). Efter att ha påbörjat och delvis även slutfört arbetet med skivan redan 2009 sköts albumet upp efter att Adam »MCA« Yauch drabbats av cancer. Nya låtar spelades in och »Hot Sauce Committee Part One« skrotades till förmån för »Part Two«. Och att skivan spelats in under olika perioder hörs. Det spretar lika mycket musikaliskt som kvalitetsmässigt och även om kärnan i Beastie Boys musik finns där (någonstans) tar det aldrig riktigt fart utan maler i stället på i ett ganska matt tempo. Det är oklart om det är symptom på att den annars ständigt unga New York-trion börjat bli gamla eller ifall det handlar om kreativ stiltje men det blir aldrig vare sig utmanande eller särskilt intressant.

Nu är skivan inte uteslutande en tråkig historia. Spår som »OK« tar till vara på Beastie Boys spexigt uttrycksfulla sida och »Nonstop Disco Powerpack« fungerar utmärkt med sitt tyglade beat. Och även om det saknas slagkraftiga singlar i linje med »Intergalactic« eller »Brass Monkey« är exempelvis instrumentala »Multilateral Nuclear Disarmament« bevis på den mångsidighet bandet utvecklat under de senaste tio åren.

»Hot Sauce Committee Part Two« kommer antagligen inte att gå till historien som ett album som »förändrade allt« eller på bästa vis förkroppsligade Beastie Boys tidlöshet. Det understryker emellertid deras plats som en trio i skiljelinjen, ett band som utgör en förlorad länk mellan old school och aggressiva rapbattles.

TOBIAS NORSTRÖM

2011-05-03