Trettioåriga Kriget: Efter efter

TRETTIOÅRIGA KRIGET

Efter efter

Mellotronen

Betyg: 7

Fyra reflektioner som sammanslagna blir en slags recension av »Efter efter«, den Saltsjöbaden-bördiga sextetten Trettioåriga Krigets ungefär åttonde fullängdare.

Reflektion ett.

November, 1996. Tre CD:s hade jag råd med, tre CD:s skulle jag köpa. Utbudet framför mig – rad efter rad med färgsprakande, mystiska och lockande plastaskar – förvandlade dock sakta men säkert denna enkla föresats till en smärre mardröm. Vem? Vad? Varför är min plånbok så tom? Hur? Vilka?

Slutligen, slut i huvudet, lämnade jag fram mina val till expediten. Han synade dem – synade återutgåvorna av Cosmic Jokers »Galactic Supermarket«, Ash Ra Tempels »Ash Ra Tempel« och Clusters »Zuckerzeit« – och nickade gillande.

»Bra val«, log han.

Och jag började sväva. Ty Mellotronen – Kåkbrinken 16, Gamla Stan, Stockholm – var en skivaffär vars omdöme, smak och kunnande jag värderade väldigt högt. Att få en liten klapp på ryggen av en av deras anställda räknade jag följaktligen som något stort.

Numera, sedan 2008, gapar emellertid Mellotronens fysiska skyltfönster tomma, dammiga, outnyttjade, ledsna. Men på mellotronen.com lever dess ägares gärning vidare; söker du progg, psych, kraut, fusion och/eller folk är den sajten ett bra ställe att börja leta på. Ny tid, nya kanaler, samma drömmar. Ny tid, nya kanaler, samma omdöme, smak och kunnande.

Det är Mellotronen som släpper »Efter efter«.

Reflektion två.

Kommer ni ihåg när både prog och progg var förbjudet? När King Crimson, Genesis och Yes fick Sveriges samlade musikjournalistkår att osäkra sina revolvrar? När Träd, Gräs och Stenar, Kebnekaise och Samla Mammas Manna ansågs vara något att antingen förlöjliga eller sopa under mattan? Åren mellan, säg, 1998 och 2003? Då var verkligen då; ett faktum som tål att upprepas. Eller; minns jag fel? Kanske var inte positionerna så hårdragna? Älskar alla verkligen allt nu för tiden?

Reflektion tre.

Stoppar du »Efter efter« i datorn förklarar Compact Disc Database (om du använder musikspelare som Itunes eller Winamp) att dess genre är »Classic Prog«.

Låt oss filosofera en kort stund kring detta.

Trettioåriga Krigets två första album – »Trettioåriga Kriget« (1974) och »Krigssång« (1975) – är sannerligen svenska prog(g)klassiker. Expressiva uttryck, intrikata låtbyggen, massiva och täta stämningar, nära och samhällsanalyserande lyrik… Lyssna och du hör den brittiska symfoniska progen och den svenska Musikens Makt-proggen.

Att plattorna som Trettioåriga Kriget realiserat sedan de återförenades 2003 – »Elden av år« (2003), »I början och slutet« (2007) och, förstås, »Efter efter« – följer i dessa föregångares fotspår är lätt att höra.

Så långt, så classic prog.

Nog var det väl aldrig meningen att prog och progg skulle bli något »klassiskt«? Nog är det väl alla proggares skyldighet att alltid fortsätta utmana och presentera oväntade valmöjligheter, att inte fastna i inkörda hjulspår? Borde inte alla former av nostalgi vara bannlysta från alla former av progressiv rockmusik? Att låta som forntiden är regressivt. Visst får man gärna uppskatta banden som härjade under sjuttiotalen, men om man börjar hävda att det var bättre förr har man ju kapitulerat. Och att kapitulera passar inte en genre – ett fenomen, en rörelse – som är synonym med »framåtsträvande«.

Classic prog borde sålunda vara en oxymoron. Visst?

Ja, absolut; grejen är att vem som än anmält »Efter efter« som detta i Compact Disc Database har klantat till det, ty samtidigt som Trettioåriga Kriget skuggar sig själva utvecklas de. Groovet som de nu frammanar är exempelvis säkrare, stadigare. I stället för plötsliga vokala och instrumentala excesser; en pyrande glöd, ett återhållsamt men ändock kraftfullt patos. Allt detta passar dem utmärkt.

Reflektion fyra.

Även som bandnamn betraktat är Trettioåriga Kriget lysande.

JOHAN JACOBSSON

2011-05-03