Emmylou Harris: Hard Bargain




EMMYLOU HARRIS

Hard Bargain

Nonesuch/Warner

Betyg: 8

 

Hur många artister kan du räkna upp som vid femtiotre års ålder och med sitt artonde studioalbum gör sin allra bästa skiva? Och samtidigt dessutom lyckas presentera en samling sånger där den stora merparten är egenkomponerade, efter att under sin cirka tjugofem år långa skivkarriär framför allt ha gjort sig känd som en fenomenal uttolkare av andra låtskrivares material?

Skivan jag talar om, »Red Dirt Girl«, släpptes 2000 och var uppföljare till det nästan lika fantastiska Daniel Lanois-producerade albumet »Wrecking Ball«, vilket fungerade som en karriäromstart för Emmylou Harris och nådde en publik långt utanför countryvärlden. Dessa båda kraftmätningar har följts av ytterligare två övertygande albumsläpp och nu är vi alltså framme vid 2011 och sextiofyraåriga Harris nya alster »Hard Bargain«, även denna skiva i stort sett helt skriven av henne själv.

Skivan är inspelad som en trio med producenten Jay Joyce samt Giles Reaves som musiker, förutom huvudpersonen själv på gitarr och sång. Sång var det ja. Trots att jag genom åren har lyssnat otaliga timmar på den Alabama-bördiga sångerskans omtalade stämma blir jag återigen närmast knockad av närvaron och sårbarheten i första spåret, utmärkta countryrockgungande Gram Parsons-hyllningen »The Road«.

Annars dominerar de känslostarka midtempoballader som Emmylou Harris gjort till sitt signum. Stompiga »New Orleans« sticker ut ordentligt, men fungerar oväntat bra tack vare en stark melodi, hoppfull text och en lagom skitig produktion. Bluesrocken på »Six White Cadillac« och nästföljande käcka »Big Black Dog« hade jag dock kunnat vara utan. Som väl är hittar skivan åter snabbt fokus igen med finstämda »Lonely Girl«.

Textmässigt är det som allra bäst när Harris ägnar sig åt klassisk amerikansk storytellertradition, exempelvis i »The Ship on His Arm« och »Nobody«. I »My Name is Emmett Hill«, skivans kanske allra största stund, sjunger hon i jagform den fruktansvärda historien om den fjortonårige svarte pojke som brutalt mördades i Mississippi 1955 efter att enligt uppgift ha flörtat med en vit kvinna. Och trots att historien har berättats och besjungits (bland annat av Bob Dylan) otaliga gånger är det nästintill omöjligt att inte beröras av Harris textmässiga infallsvinkel samt fantastiskt känsliga sånginsats.

Det är bara att konstatera att Emmylou Harris har konserverat formen. »Hard Bargain« står i paritet med det bästa hon har spelat in, även om den inte riktigt når upp i samma klass som de två tidigare nämnda skivorna. Rösten är minst lika stark som tidigare och att hon skulle kunna sjunga igenom Gula Sidorna och få tiden att stanna är ingen nyhet. När hon dessutom bjuder på inspirerat låtskrivande är det bara att tacka och ta emot.

JENS KARLSSON

2011-05-02