Jon Allen: Sweet Defeat

JON ALLEN

Sweet Defeat

Monologue/One Little Indian/Border

Betyg: 5

Denne engelsman är begåvad med mer själ och hjärta än de flesta. På »Dead Man’s Suit«, 2009 års minisuccé till debut, var det inte särskilt svårt att tänka på Rod Stewarts tidiga soloalbum – akustisk folksoul’n’roll med närhet till både sorg och sorglöshet. Och så då en nästan sofistikerat raspig röst som knappast ligger i linje med hur sångare av i dag förväntas låta, och kanske just därför så lätt att sympatisera med.

»Sweet Defeat« förfinar i flera avseenden det som var fint men möjligen aningen ofullständigt på föregångaren. I sitt artistiska uttryck låter Jon Allen alltmer hemtam, enhetlig och färdig. Hans röst klarar av att vara långt mer än bara grovkornig. Det vackert rullande öppningsspåret »Joanna« är allt vad man önskar att den här killen jämt vore – på väg, prosaistisk, pulserande av liv och energi.

Annars är problemet denna gång Jon Allens själ och hjärta. Det som borde sorteras under tillgångar blir en belastning. Att använda en separation som underlag för ett album är varken konstigt eller fel, kan tvärtom utlösa stordåd från de mest oväntade håll. Men Allen har märkbart svårt att hitta ett eget språk, går vilse i klichéartade och fantasilösa »ensam i natten«-formuleringar och tillför på det stora hela ytterst lite till den här typen av traditionell singer-songwriterrock. Och när musiken blir sekundär till vattentrampande texter i lite för många stillastående låtar finns inte mycket kvar att klamra sig fast vid, trots att man gärna vill.

PIERRE HELLQVIST

2011-06-21