Ty Segall: Goodbye Bread

TY SEGALL

Goodbye Bread

Drag City/Border

Betyg: 6

San Francisco larmar igen! Det fanns en tid – det råkade vara ungefär samtidigt som staden etablerade sig som USA:s mest gentrifierade och dyraste urbana kluster – när dess scener dominerades av akustiska akter som Joanna Newsom och Devendra Banhart, medan publiken ägnade sin energi mindre åt slamdans och mer åt att hyscha de som dristade sig till att försöka konversera under konserter.

Kort sagt: det har varit en svår tid för rocken i San Francisco. Men nu sköljer en ny våg av larmig garagepunk in över bukten: band som Fresh & Onlys och Thee Oh Sees som är en fortsättning på (och i viss mån består av samma medlemmar som) nollnolltalets lokala noisehjältar Coachwips.

Ty Segall är kanske den mest produktive i den här nya punkvågen: han har spelat i The Traditional Fools, Epsilons, Sic Alps och The Perverts – och som soloartist har den här runt tjugofem år unge sångaren, gitarristen och trummisen redan hunnit ge ut en hel katalog av kassetter, album och singlar. En stor del av Segalls produktion präglas av en djup tro på enkelheten i en rå idé, så till den grad att de tidigare albumen ofta balanserat på fel sida om gränsen mellan att lyckas fånga ett ögonblick å ena sidan och ett resultat av slarv och bristande fokus å andra.

»Goodbye Bread« bjuder på mer av båda delar. Höjdpunkter som »I Can’t Feel It«, »The Floor« och titelspåret visar en något mer raffinerad sida av låtskrivaren och arrangören Ty Segall. Ett och annat ton- och taktartsbyte förstärker bilden av en artist under utveckling, utan att kontrasterna för den skull mjukas upp: volymen är antingen noll eller tio, och inget däremellan (okej, kanske några sekunders akustiskt plock, men för lite för att påverka helhetsintrycket). Fuzzgitarrerna fräser outtröttligt medan trummorna dånar tungt och Black Sabbath-aktigt. Den ekodränkta sången ger skivan en känsla av de där bluesförsöken på John Lennons tidiga soloskivor, fast i lofi-version med jordbrumm och knaster.

Runt »I am With You«, spår åtta av tio, börjar det kännas som att Ty Segalls fokus är någon annanstans, eller i alla fall blir det svårt för mig att känna mig exalterad över ännu en låt med den där tjocka distväggen och samma flärpiga bluessolon. Säkert, tänker jag lagom till att Ty Segall släpper ur sig ett släpigt »Bye-bye, see you next time«, säkert är det är musik som lämpar sig allra bäst live.

MARKUS GÖRSCH

2011-06-21