Laura Marling: A Creature I Don’t Know
LAURA MARLING
A Creature I Don’t Know
V2/Cooperative/Universal
Betyg: 5
Debuten »Alas, I Cannot Swim« presenterade ett underbarn. Uppföljaren »I Speak Because I Can« var en av fjolårets allra starkaste fullängdare, helt oavsett genre.
Det är med den bakgrunden Laura Marlings tredje album känns som en besvikelse.
En splittrad upplevelse från brittisk folkrocks klart lysande stjärna.
Jag är inte helt säker, men antagligen går det en röd tematråd igenom »A Creature I Don’t Know«. Redan i inledande »The Muse« sätter sig Marling i rollen som Kvinnan som lockas av Mannen med stort M, »finest man I’ve ever seen«. Denna manliga, djuriska kraft lockar sedan Marling över plattan, via dammiga nybyggarstäder till havsbrynet. I »The Beast« förvandlas han med ringande elgitarrer till något mer hotfullt, i »Salinas« hamnar vi i en håla där mamman är »six feet of bad behaviour with long blond curly hair down to her thigh«.
När Marling vill berätta sensuellt och tidlöst hör jag mest platta rim och ointressanta kärleksskildringar. Den rätta westernstämningen vill inte alls infinna sig. Mest stör jag mig på hennes ovana att liksom bända rösten för att låta äldre och mer väderbiten.
Å andra sidan, bokstavligt talat, visar Marling att hon inte behöver leka radioteater för att frambringa de stora känslorna. På andra hälften av skivan skruvar hon nämligen ner ambitionerna och blir paradoxalt genast mer intressant. »My Friends«, »Rest in the Bed«, avslutande »All My Rage« och framför allt »Sophia« är storartade låtar som inledningsvis leds framåt av en akustisk gitarr. Först då lyssnar jag på allvar på Marling och vad hon sjunger om. Om tro, hopp, tvivel och en kärlek som aldrig slocknar.
Så, en ojämn platta från en av mina favorittrubadurer. Det gör inte så mycket i det långa loppet. Jag väntar mig så mycket mer av henne i framtiden och tid finns.
Marling är bara tjugoett.
Det är inte klokt, egentligen.
ANDERS DAHLBOM
2011-09-13
