SuperHeavy: SuperHeavy
SUPERHEAVY
SuperHeavy
A&M/Universal
Betyg: 2
Recensenter älskar att håna Mick Jagger, gotta sig i hans misslyckanden, frossa i Keith Richards olika förminskanden av honom. Men The Rolling Stones vore knappast The Rolling Stones utan frontmannens driv, nyfikenhet, karisma och ikoniska scenutlevelse. Länge, innan han blev en våldsamt överspelande parodi på sig själv, var Jagger även en grym sångare. Det råder ingen större tvekan om att det är hans öppenhet och affärssinne snarare än Keith Richards vurm för lika delar Chuck Berry och heroin som hållit bandet högst upp på toppen i fem decennier. Att det också lett till ett och annat stolpskott (hej Dressmann!), det får man kanske ta.
Ändå. Här är det som upplagt för Jagger-mobben att gå till angrepp. Än värre, det är dessutom berättigat.
Förutom Stones-legendaren består den så kallade supergruppen SuperHeavy av Eurythmics-jordekorren Dave Stewart, brittiska nysoulwailerskan Joss Stone, Bob Marleys icke alls obegåvade son Damian samt indiske musikern och filmmusikkompositören (i vår del av världen mest berömd för det prisbelönta ljudspåret till »Slumdog Millionaire«) A. R. Rahman. När man hör deras första gemensamma skapelse undrar man vad som egentligen fört dem samman. Åtminstone herrar Jagger och Stewart tycks främst ha varit ute efter den kulturkorsande fusion som man kan läsa sig till redan från laguppställningen. Även om sättningen onekligen är aningen knäpp gör de inblandade lite för mycket av just detta faktum; »Det här trodde ni aldrig, va?« Men ska någon köpa skivan, eller ens bry sig om att lyssna, är ju det viktigaste att det låter bra.
Så: låter det då bra?
Nej.
Nog går kvintetten in i projektet med uppenbar lust och hela bisvärmar av infall, kruxet är att ingen bryr sig om att sortera bland alla idéer. Ingen tycks ha tänkt på att det är en fördel om de separata delarna – för övrigt fler än vad som ryms i Stones hela diskografi – samspelar med varandra. Det är tydligt att ingen har satt sig ner för att grunna ut vad man vill åstadkomma. Alltså förutom att låta kulturer krocka. Indisk sång över dancehallbeats och åttiotalsaktiga arenarockgitarrer och så in med lite keltiska fioler.
Av det som kunde ha blivit en lättglömd men småcharmig singel – »Miracle Worker« är inte så pjåkig, trots allt – fick vi i stället ett helt album av vuxenfritids för förmögna musiker med skriande stimulansbehov.
PIERRE HELLQVIST
2011-09-20
