Deadman: Take Up Your Mat and Walk

DEADMAN

Take Up Your Mat and Walk

Rootsy/ADA/Warner

Betyg: 5

Deadman från Austin ska givetvis inte förväxlas med psychbandet Dead Man från Örebro, men det finns faktiskt ytterligare en likhet utöver namnkrocken – båda kommer från en stad vars tradition som musikaliskt nav i sitt respektive land inte kan underskattas. För på samma sätt som Örebro genom åren fostrat många bra låtskrivare inom rockbesläktade genrer har det blivit något av en kvalitetsstämpel för americanagäng att komma från Austin.

Eller kanske är det så enkelt att kraven på ett Austin-gäng är högre, vilket för med sig att de i all sin anspråkslöshet försöker hårdare. Det känns i så fall lockande att tro att citatet av den brittiske författaren C.S. Lewis, han som bland annat har böckerna om Narnia i sin meritförteckning, som tryckts i albumets booklet relaterar till just detta: »Experience: that most brutal of teachers. But you learn, my God do you learn.«

Det hörs nämligen att det ligger mycket arbete och möda bakom den här sextettens musik, såväl i replokalen som ute på vägarna. Det känns som den sortens band där de fyra backingvokalisterna ägnar hela dagar åt att se till att stämsången sitter. Den sortens band där basisten Lonnie Trevino Jr och trumslagaren Kyle Schneider låser in sig i en vecka för att se till att kompgrunderna är felfria. Och den sortens band där frontmannen Steven Collins har svårt att släppa ifrån sig en låt innan han slipat och filat överdrivet mycket på smådetaljer.

För det mesta låter »Take Up Your Mat and Walk« följaktligen en smula livlös och alldeles för polerad vilket, som man brukar säga, är synd på så rara ärtor. Sympatiserar helhjärtat med ambitionen att mixa grusigt The Band-tryck med slirig countrypop i The Flying Burrito Brothers-skolan, men jag tycker att spontaniteten saknas. Det är roligare att lyssna på skivor där musikerna gör lite vad som faller dem in än sådana där allt är perfekt.

Och inte minst saknar jag texter som berättar en historia, vilket i den här genren är livsviktigt. För att ta upp ett utomstående exempel hade en låt som »The Weight« av The Band bara varit ett groovigt komp utan den fantastiska lyriken som hela tiden driver låten framåt. Deadman är knappast ensamma i världen om att sakna den förmågan, men på grund av den relativt oblyga viljan att låta som just The Band är parallellen enkel att dra i samma ögonblick som man rycker på axlarna och konstaterar att Deadman inte riktigt är »där« ännu.

DANIEL JOSEFSSON

2011-09-27