Thus: Owls: Harbours
Lite för ofta bygger stockholmsgruppen mer ljudkulisser än egna världar.
THUS:OWLS
Harbours
HOOB/Border
Betyg: 6
Den senaste tiden har jag lyssnat på album annorlunda.
Alltså inte var, vad eller när jag lyssnar. Utan i vilken ordning jag lyssnar på en skiva.
I stället för att som brukligt är börja från början när jag ska lyssna igenom ett album börjar jag bakifrån. Eller mitt i. Eller sista låten först, sedan första, sedan näst sista och så vidare.
Kanske har det med internet att göra. Det mesta har ju det.
I de digitala spellistornas tidevarv, där låtar blandas huller om buller och hämtas från alla möjliga håll, är det här förstås ingen stor grej. Jag tror också mitt nya shuffle-beteende kan ha att göra med att ovanligt många skivor på sistone har haft en märklig obalans i låtordningen. Jag har tappat räkningen över hur många album jag hört senaste året som kommer i gång på allvar först en bra bit in, vars starkaste stunder finns framåt slutet.
Risken? Att man tappar bort de band och artister som fortfarande skriver och sätter samman album som det är mening att man ska lyssna på från början till slut.
Thus:Owls skulle kunna vara ett sådant albumband.
Thus:Owls borde vara ett sådant band.
Gruppens andra fullängdare – omslag, låttitlar, naturligtvis gruppnamnet – andas konstnärligt tänkande. »Harbours« är inspelad på ett slott i Frankrike. Förstås. Det går säkert en röd tråd mellan plattans nio spår. Jag missar den, i så fall.
Det blir så när jag om och om igen börjar lyssna från spår nummer fem och går framåt.
»When They Fight« är inte bara den starkaste stunden på »Harbours«. Låten är även en bra introduktion till vad Thus:Owls håller på med. Experimentell pop som aldrig konstrar för sakens skull. Den här typen av konstmusik brukar ofta söka melodier efter att dramatiska arrangemang är lagda. Thus:Owls går åt andra hållet. Det är tydligt att låtarna är uppbyggda kring sångerskan och låtskrivaren Erika Angells röstmelodier. Först senare kommer pianot, trummor som tassar åt olika håll, helheten. Och bäst lyckas de alltså i »When They Fight« som över drygt sju minuter hinner byggas upp och raseras flera gånger om. Efter den följer »It’s Gone Now«, en ballad som Thom Yorke utan tvekan skulle gått i gång på. Thus:Owls hamnar inte sällan i sena Radiohead-land minus elektroniken, och det är en komplimang.
Tyvärr tar sig inte första halvan av »Harbours« alls på samma sätt. Då bygger stockholmsgruppen mer ljudkulisser än egna världar.
Lyssna i stället från låt fem och framåt. Då blir det årets bästa EP.
