Tom Waits: Bad as Me




TOM WAITS

Bad as Me

Anti/Epitaph/Cosmos

Betyg: 6

 

»Baby, things will be better in Chicago«, väser Tom Waits i inledningslåten till sitt nya album. Allt medan det låter som när ett gäng arbetare monterar ner byggnadsställningar i bakgrunden. Allt är sig likt i Tom Waits värld, således.

Det är någons sorts dekonstruerad blues som Tom Waits bidrar med här. Det har han ju de facto anammat som sin stil de senaste åren. Attityd och hantverk går inte att anlägga kritik mot. Vad som däremot hänger på trekvarts är melodierna, de verkar han allt som oftast ha glömt bort i all sprallig röjarfest.

»Bad as Me« är sexton spår som alla ligger i samma ljudbildsläge: varken lo- eller hi-fi, snarare mitt emellan. Som att Tom går i helt nya italienska skor, så välputsade att de glänser, men hela tiden ligger det en liten envis sten och skaver längst inne vid tårna. Det är säkert medvetet gjort. För om musikhistorien lärt oss en sak så är det att Tom Waits inte gör någonting av en slump. Han är en iskallt beräknande historieberättare.

Inte många artister kan skryta med den resa Tom Waits gjort under sina trettioåtta år i branschen. Och fastän han genomgått fullständiga metamorfoser flera gånger om är det otvetydigt samme man som spelade in »Closing Time« 1973 som här håller hov på sitt, typ, trettonde-fjortonde studioalbum.

Det är egensinnigt, det låter inte som mycket annat här i världen. Det är medryckande, det skakar och fräser och svettas. Det är långa stunder riktigt bra. Men det är – ärligt talat – också aningen tröttsamt i längden.

TONY ERNST

2011-10-25