Coldplay: Mylo Xyloto
COLDPLAY
Mylo Xyloto
Parlophone/EMI
Betyg: 4
En sporadisk uppdatering av soundet på »Viva La Vida«, eller helt enkelt samma lika. Vill man vara lite elak skulle det senare vara en tillräcklig sammanfattning av Coldplays femte fullängdare »Mylo Xyloto«. Det är ett album som i diverse rockpublikationer redan har jämförts med andra arenarockares avgörande halvleksplattor, som U2:s framgångssaga »Achtung Baby«. Men där irländarna hittade nytt syre genom att bryta mot den rocknorm de själva hjälpt till att skapa stannar Coldplay snällt i fållan och utövar konsten att sitta absolut still i båten.
Kanske är förväntningarna för höga. Förutom de tunga rockhistoriska jämförelserna kunde man i New York Times nyligen läsa att försäljningssiffrorna för »Mylo Xyloto« blir det definitiva måttet på arenarockens överlevnadskraftighet. Coldplay kan vara det sista bandet i sin art, en ganska drontlik sådan att döma utifrån hur albumet låter. Eller så handlar det helt enkelt om att Coldplay aldrig har varit ett speciellt innovativt band. Chris Martin och de övriga medlemmarna framstår ju trots sina enorma framgångar som rätt vanliga killar som med miljontals fans och plattor sålda ändå måste nypa sig i armen varje gång de kliver upp på en scen. De gör sin grej; lagom storslaget, lagom sentimentalt. Kanske drömmer de i smyg om att ha mindre berömmelse, lite mer attityd och fler indiepoäng.
Det mest intressanta spåret på den här plattan, »Major Minus«, flirtar faktiskt lite försynt med Stone Roses. Coldplay leker även med elektronika, en minut av ett intro innan låten landar tryggt i Martins äppelkindade, popmelankoliska stämma där nere på jorden. Av Brian Enos påstådda mentorskap hörs absolut ingenting. Tråkigt, kanske till och med synd. Eller så är det precis så här det ska låta om man vill överleva på de premisser som råder i dagens musikklimat. »Mylo Xyloto« kommer säkerligen sälja ganska bra, det känns igen. Mer än så ger det inte tyvärr.
JENNY SÖRBY
2011-10-25
