Stress: Playlist

STRESS

Playlist

So Blue/Universal

Betyg: 6

Den kanske farligaste sjukdomen för musikkritiker är nostalgi. Det är när man drabbas av denna som man allvarligt ska fundera på att trappa ner. Kanske ett sanatorium uppe bland bergen med frisk luft och stärkande bad i kar?

Och ingenstans drabbar nostalgin hårdare än bland raprecensenter. Vi har hört allt förut, sett allt förut, kan alla knepen, längtar bara tillbaka till första gången vi hörde G Rap rulla i gång »In the streets of New York…«.

Nå, Can »Stress« Canatan från Stockholm släpper ett maxat mixalbum: dryga trettiotalet artister samsas på tjugoen låtar. Stress själv sitter i producentstolen, där han jobbat fram beatsen till »Playlist«. Det är den nya tidens produktioner: minimalistiska staccato-prövningar, där svårt enerverande röstloopar upprepar refrängen intill migränens gräns.

Det närmar sig den musikgenre som kallas »hyphy music« och har sitt ursprung i Oakland i slutet av nittiotalet. Och precis som hyphy fungerar låtarna var för sig, som enskilda entiteter. Det är när man ska lyssna igenom ett helt album som produktionerna blir alltför enkelriktade.

När jag – för att bara ta ett exempel – spelar Chapee N’ Chess »Banka skiten« högt är det hart när omöjligt att sitta still. Det svänger och kränger som en båt i svår sjönöd. Men man blir snart mätt på de enahanda produktionerna. Då är det risk för sjösjuka.

Inte för att Stress behöver ta hänsyn till mina ålderdomliga invändningar, det går rykten om att ett av hans beats är med på Ludacris kommande album.

Jag tycker alltså mycket om flera av de enstaka spåren här, men jag klarar inte av att spela dem två eller tre på rad.

Men, det måste också tilläggas: efter tjugoen spår och över en timmes lyssning konstaterar jag att jag är mest nöjd över att jag fått höra Ayo rappa igen. Nostalgin släpper således inte greppet.

TONY ERNST

2011-11-01