Justice: Audio, Video, Disco

JUSTICE

Audio, Video, Disco

Ed Banger/Because/Warner

Betyg: 5

Tidigare i år figurerade första singeln från Justice nya album »Audio, Video, Disco« i en reklamfilm för Adidas regisserad av Romain Gavras. Att göra reklamfilmsmusik är ett till synes uppenbart sätt att sälja ut. Eller det har åtminstone varit så. I en tid då Kent designar mobiltelefoner, José Gonzalez blir världsberömd genom en reklamfilm med studsbollar och JJ:s cover på The Games »My Life« sätter tonen för krigsspelet Battlefield 3 utgör reklammusiken snarare en sorts ny brödföda. Det är någonstans smutsigt men likväl ett trist normaltillstånd. Med det sagt blir Justice-låten »Civilization« på grund av sin Adidas-fiering något annat. Den blir synonym med en vilja att marknadsföra något som hippt, en vilja som samtidigt ogiltigförklarar alla drag av hipphet Justice någonsin gjort anspråk på.

Det är ett resonemang som är talande för »Audio, Video, Disco« (någon disco är det emellertid inte tal om) som helhet. Den franska duon försöker här desperat koppla ett nytt grepp på sin musik. Från att på debuten arbetat med lätt funkig electrohouse är anslaget nu tydligare inriktat på rock i form av en arenaelectro – ett uttryck nylanserat av Daft Punk i och med deras rockstjärnedrömmar på »Human After All« Och det är dit Justice vill, till Daft Punks utstuderade lek med klichéer i en nyskapande anda. Problemet är bara att Justice som bäst blir en efterhärmning. En pose som med ett välpolerat och genomproducerat sound närmar sig den progressiva rockens ruttna utmarker.

»Audio, Video, Disco« innehåller otaliga synthrenderingar av elgitarrer, otaliga imitationer av elbas och trummor (och dessutom ett lika trött som fult handklappskomp från Queen i »Parade«). Det innehåller samtidigt en hel del ambitioner, tankar om att skapa något storslaget och noggrant konstruerat. Det fungerar emellanåt behjälpligt, på ett snyggt men haltande vis. Rockinfluenserna skär sig ömsom mycket, ömsom lite med skivans genomlöpande electrodriv. När italoinfluerade beats ges företräde lyfter produktionen och de renodlat elektroniska delarna bär otvivelaktigt mest frukt. »Helix« står sig bäst med en melodiöst storstilad struktur, medan »On ’n’ On« blir en byggsten i ett löst sammanhållet luftslott.

Så vilka är Justice? De är den elektroniska musikens motsvarighet till H&M. Ett pseudohippt budgetalternativ som spelar med säkra kort. De är ett märke som saknar identitet och för den någorlunda insatta mest framstår som en skugga av ett kreativt och nyskapande avantgarde.

TOBIAS NORSTRÖM

2011-11-01