Hans Appelqvist: Sjunga slutet nu
HANS APPELQVIST
Sjunga slutet nu
Häpna
Betyg: 9
I två dagar har jag nu knappt gjort annat än att ta del av Malmö-bon Hans Appelqvists samlade skivproduktion. Äta frukost, Hans Appelqvist, promenad, Hans Appelqvist, äta lunch, Hans Appelqvist, handla middag, Hans Appelqvist, Hans Appelqvist, laga middag, äta middag, Hans Appelqvist…
– Vad gör du?
– Lyssnar på Hans Appelqvist.
– Fortfarande?!
Samtidigt – mellan plattorna, i vardagen – har jag även roat mig med att skriva ner några av sinnestillstånden och tankeanknytningarna denna sysselsättning väckt inom mig. Därför upptas numera en sida i mitt anteckningsblock av ord och fraser som »glädje«, »nyförälskad«, »oro«, »upphetsad«, »lugn«, »naket«, »svärmiskt drömmeri«, »barn-TV/förhållanden i upplösning«, »sorg«, »förbluffad«, »intellektuellt/fysiskt stimulerad«, »nedstämd«, »eufori«, »livet sett genom ett kalejdoskop/livet sett utan skygglappar«, »utmanad«, »romantik«, »ens plats/stund på jorden« och »melankoli«.
Konkreta bevis för att Hans Appelqvist får mitt hjärta och min hjärna att vakna till liv. Inte för att jag behövde några, men ändå.
Anledningen till att jag gav mig ut på denna emotionella och mentala berg-och-dalbana förklaras av att han nyss släppt »Sjunga slutet nu«; hans ungefär femte fullängdare, uppföljaren till »Tonefilm« (Komplott, 2002), »Bremort« (Komplott. 2004), »Naima« (Häpna, 2006) och »Sifantin och mörkret« (Häpna, 2007).
Ett nytt mästerligt alster ledde till gamla mästerliga alster, helt enkelt.
»Sjunga slutet nu« skildrar »ångesten inför döden, nedtystandet av och det slutgiltiga mötet med den«. Hans har sålunda – efter uppsamlingsheatet »Sifantin och mörkret« – återvänt till de storslagna och totalt orädda konceptens rike. Liksom »Bremort« är också »Sjunga slutet nu« en del av ett sammanlagt, större verk; den här gången en spelfilm med samma titel.
Hur man vill ta sig an allt som är »Sjunga slutet nu« är, känner jag, emellertid upp till en själv. Personligen har jag exempelvis inte sett filmen, så det mesta som jag vet om dess huvudrollsinnehavare – kvinnan Theodora, gossen Vissen och det flygande klotet Sot – har jag fantiserat ihop själv genom att lyssna på albumet. Och om man »bara« vill se filmen eller om man »bara« vill sjunka in i CD:n helt ovetande om dess sammanhang är det också helt OK, förstås. Eller, eller…
Slutresultatet kommer ändå bli detsamma; du kommer bli berörd. På många olika sätt.
Ovanstående sätter ett finger på storheten med Hans Appelqvist; att han ger så mycket. Inte så att han ger mycket på något »more is more«-aktigt sätt – á la Girl Talk eller UNKLE:s »Psyence Fiction« – utan för att hans idéer är både allmängiltiga och djupt egna. Genom Hans öron och ögon upplever vi en verklighet som är hans, som är vår, som är allas, som är ny. Genom Hans väl sammanhållna och lätt identifierbara melodier och instrumentering – som fortfarande korsbefruktar små nedslag i franska, svenska och svartvita soundtracks med otränade sångröster och Steve Reichs idéer om upprepning och harmoni – hör vi ett geni i arbete, väcker vi våra inre genier, tas vi med på fantastiska resor, kommer vi i kontakt med här-och-nu. Genom Hans skivor kan vi på ett högst logiskt sätt fylla en hel anteckningsboksida med sinsemellan rätt disparata känslor och associationer.
Blott riktigt stor konst fungerar så fokuserat/mångfacetterat, anser jag.
Kan vi inte resa en staty över karlen någonstans?
I hur många dagar kommer jag att knappt göra något annat än att ta del av Hans Appelqvists samlade skivproduktion? Ingen aning. Förra gången jag fick ett liknande ryck varade det väl i en vecka. Borsta tänderna, Hans Appelqvist, sova, Hans Appelqvist…
– Vad gör du?
– Lyssnar på Hans Appelqvist.
– Fortfarande?!
– Alltid.
JOHAN JACOBSSON
2011-11-22
