The Roots: Undun
THE ROOTS
Undun
Def Jam/Universal
Betyg: 9
Det finns få saker inom populärkultur som gläder mig lika mycket som artister som bara blir bättre och bättre med åren. Det finns ju en romantiserande och närmast cementerad bild inom musikjournalistik, inte minst när det gäller hiphop, att artister och band bara kan »brinna« som starkast i början av sin karriär och att det är ytterst sällan det går att överträffa debutalbumet. I år har exempelvis sextiofyraåriga Emmylou Harris gjort en av sina allra bästa skivor. Detsamma kan sägas om veteranerna från Philadelphia, The Legendary Roots Crew.
Bandet självt kallar »Undun« för sin första konceptskiva och handlingen kretsar kring karaktären Redford Stephens och hans tjugofem år korta livsöde. Namnet är taget från Sufjan Stevens – som också medverkar på albumet – låt »Redford (For Yia-Yia and Pappou)«. The Roots fortsätter alltså att flörta med indiepubliken, precis som de gjorde på senaste skivan »How I Got Over«, där Joanna Newsom och Jim James från My Morning Jacket gästade.
»Undun« är en otroligt koncentrerad och stark samling sånger. Hiphop är kanske den genre där albumformatet har förlorat mest i kraft under senare år, men det struntar Roots fullständigt i. De gör tvärtom och presenterar en knappt fyrtio minuter lång skiva utan svaga punkter. Inga utfyllnadsspår och skits utan i stället avslutas det hela med fyra sammanhängande instrumentala spår, där trumgeniet och bloggfantomen Questlove går loss ordentligt på skinnen i svitens tredje del. Grovt underskattade Black Thought firar nya triumfer som textförfattare och MC och med sig på resan har han både gamla Roots-bekantingar som Dice Raw, Phonte och Greg Porn samt nya stjärnskottet Big K.R.I.T, som gästar på första singeln »Make My«. Även om jämnheten är albumets absoluta styrka finns det givetvis höjdpunkter som sticker ut; snyggt drömska »Sleep«, »The Other Side«, med gästsång av Bilal och intensiv rap av Black Thought, samt släpiga »Tip the Scale«, med melankoliskt soulig refräng, för att nämna några. Plattan är också väldigt mycket en »bandskiva«. Förutom det patenterade avskalade jazziga svänget som först presenterades på mästerverket »Things Fall Apart«, och som gjorde lite av en återkomst på »How I Got Over«, verkar Roots även tagit med sig en hel del av det soulsound som presenterades på John Legend-samarbetet »Wake Up« härom året. Förmågan att spela »lagom« mycket, hur skicklig musiker man än är, är något som den här orkestern skulle kunna lära ut till alla unga blivande musiker som står och harvar i replokaler runtom i världen. Förresten är det en hel del så kallade världsstjärnor som skulle behöva gå den kursen också…
The Roots har kallats världens bästa hiphopband länge nu, även om konkurrensen ärligt talat inte varit direkt mördande. Vi som har sett dem på en scen vet också hur förkrossande bra och underhållande de är. Jag kom på mig själv att mer eller mindre stå och gapa i en och en halv timme på Vega i Köpenhamn för snart tre år sedan. En av de bästa konserter jag någonsin sett, för övrigt. Det är alltså hög tid att de sorteras in i kategorin »Världens bästa band«, oavsett genre. Vem ringer Rock and Roll Hall of Fame?
JENS KARLSSON
2011-11-29
»Undun« släpps 5 december.
